Aftonbladet – 17 april 1845, sida 2

systemer, har äfven Utskottet stadnat i den mening, som högsta domstolen och Lagberedningen uttalat, den nemligen, att ehuru det så kallade Auburnsystemet har stora förtjenster framför de hos oss hittills använda fängelseoch straffanstalter med deras nästan obundna kommunikationer emellan fångarne inbördes, mäste dock, i valet mellan de serskilda arterna af penitentiärstraffet, företrädet gifvas ät det Philadelphiska systemet, såsom mera egnadt och serdeles tjenligt att uppfylla ändamålet med alltstraff, som jemväl åsyftar brottslingens förbättring. Utskottet har dock hemtat ytterligare stöd för detta sitt omdöme från Lagberedningens: framställning i dess utlåtande af den 16 December 1842, rörande de mänga svårigheter, som möta vid ett riktigt och ändamålsenligt utförande af Auburn-systemet, i anseende till dess invecklade sammansättning. Skall detta system i verkställigheten ej helt och hället förfela sin verkan, så fordras en ytterst noggrann tillsyn öfver den i och för sig sjelf ganska stränga disciplinen, och behof skola följaktligen uppkomma af en stor mängd uppsyningsmän, hvilka tillika, från den högste till den lägste, måste vara utrustade med det nit och den urskiljning, att dessa egenskaper till den erforderliga graden svårligen skulle kunna hos de lägre allmänt förväntas; och i allt fall skola täta förbrytelser emot disciplinen aldrig kunna undvikas samt de häraf föranledda bestraffningarne ofta framkalla uppträden, hvilka fångarne skulle komma att betrakta såsom de mest efterlängtade förströelser i det enformiga och ledsamma fängelselifvet, i hvars afskräckande karakter dock denna enformighet och den härmed förenade pinsamma ledsnaden i hufvudsaklig del ingår. HDeremot är Philadelphiasystemet, i anseende till enkelheten af dess form, lätt utförbart efter sin ide. Disciplinen är der ingalunda svär att upprätthålla, och fordrar således ett vida mindre antal uppsyningsmän, äfvensom det icke hos de lägre bland dessa kräfver andra egenskaper, än ordentlighet och noggrann efterlefnad af gifna föreskrifter; hvadan ock lagbercedningen kommit till den i materielt hänseende vigtiga slutsatsen, att om än ett fängelse efter sistnämnda system, i anseende till de större cellerna och deras serskilda inrättning, vid första uppbyggandet otvifvelaktigt kommer att medföra något större kostnader, än ett Auburnfängelse för lika många fångar med sina serskilda sofceller, med sin gemensamma kyrka och sina gemensamma skolrum och sjukrum, matsalar och arbetssalar, hvilka sistnämnde isynnerhet måste finnas i ett tillräckligt antal, på det fångarne ej må till arbete sammanföras i alltför stora afdelningar, skall dock denna skillnad i byggnadskostnaden till fullo ersättas genom en vida mindre ärlig underhållskostnad, helst då förkortningen i strafftiderna jemväl. tages i beräkning. Men oaktadt utskottet således för sin del gilver obetingadt företräde åt ensamhetsfängelset, och icke eller tvekar att tillstyrka Rikets Ständer dess antagande såsom allmän grund: för det. blifvarnde nya straffsystemet, kan dock utskottet ej annat än gilla de skäl, som föranledt lagberedningen att icke föreslå ensamhetsfängelsets fullständiga införande på en gång, utan till en början endast i de två lägsta straffgraderna, med lemnad rättighet åt Kongl. Maj:t att pröfva, i hvad mån sådant straffsätt i hvar af dessa grader och sedermera äfven i andra fängelsegrader, under den första, införas må, allt efter som dels statens tillgångar kunna medgifva bestridandet af de härtill erforderliga kostnader, och dels erfarenheten hunnit ej mindre bestyrka systemets gagnelighet i allmänhet, än äfven isynnerhet gifva en säker ledning för bestämmandet af rätta tidsmåtten vid dess tillämpning. Utskottet godkänner alltså desto heldre den i 9 fängelselagen nedlagda princip, som utskottet funnit samma lags föreskrifter i 43—46 SS, angående gemensamhetsfängelse, vara så affattade, att tillämpning deraf under den tid, som kommer att förflyta, innan ensamhetsfängelset varder allmänligen antaget, lätteligen kan ega rum på sådant sätt, att nybyggande af några serskilda Auburnfängelser icke erfordras, utan fängarne i de högre straffgraderna komma att, på samma sätt, som man tills vidare förfar i Norrige, undergå sitt straff i våra nu befintliga fästningar och straffanstalter, med blott den förändring i dessas inre organisation, som påkallas af principen om fångarnes afhällande i möjligaste mätto irån alit närmare umgänge och meddelande med hyarandra, och deras sysselsättning med arbete. Det äterstår att till besvärande upptaga de inkast, som blifvit gjorda dels å ena sidan emot allt penitentiärstraff, att det icke skall vara nog afskräckande, och dels ä andra sidan emot ensamhetsfängelset serskildt, att det skall medföra ett alltför svårt och outhärdeligt själslidande, samt sålunda ofta leda till förtviflan och sinnesrubbning. I främsta rummet synes man härvid med skäl kunna anmärka, att de alldeles motsatta inkasten utgöra hvarandras starkaste motbevisning; men äfven oberoende häraf, anser utskottet sig, i anledning af det förra inkastet, böra erinra om hvad utskottet här ofvan anfört, eller att den föreställning väl tillförene varit rådande, att det fordrades stränga och grymma straff, för att afskräcka. från brott, men att erfarenheten lemnat det. vittnesbörd, att ändamälet härmed icke vunnits, utan snarare motverkats. Så t. ex. stadgades hos oss genom kongl. förordningen den 20 December 1743, att inbrottstjufvar skulle utan skonsmål varda hängde, ehvad de vore man eller qvinna, och för att göra straffet desto mera afskräckande, upprestes galgar på hufvudstadens allmänna torg, hvarest flera afrättningar äfven verkställdes. En plötslig minskning i brotten var ock häraf en följd; men samma verkan, som i alla tider och öfverallt visat sig af öfverdrifven stränghet i bestraffningar,