Aftonbladet – 12 april 1845, sida 2

slut; våra roddare kommo i land, vi stego i bålen på samma roliga vis som vi gingo i land. Och härmed slutades mitt första besök i Afrika. Jag har sedan flera gånger varit i land och en gång företagit en ridt inåt landet. Papperet räcker icke nu till för en beskrifning härom. Men tag min artikel om färden till Almoraimas korkskog, läs om densamma, men läs: mulåsnor i stället för borickor; stenar, regnbäckar och slippriga, leriga hålvägar i stället för aloehäckar m. m., så har ni beskrifningen på min färd i Afrika. ; Medelhafvet, sydvest om Majorca, söndagen d. 16 Mars. Väderleken, som, ända sedan vår afsegling från Gibraltar, varit vacker, är i dag förtjusande. En lätt men kraftig bris fyller våra segel, kölen skjuter fram som en skarp knifi det blå elementet, och kring fartygets bog fräser ett snöhvitt skum, såsom seglade vi öfver ett haf af champagne. Vi äro ock på vägen till Frankrike, skall jag berätta. Icke underligt, derföre, om hafvet bornerar. Ifrån en himmel, som icke skugas af ett enda moln, strålar solen så mild som på en vacker sommardag i Sverige, och dess strålar återkastas af det skimrande hafvet, så starkt, att man icke vet hvilkendera skall kallas vackrare, lufthimlen eller — vattenhimlen. — ,;Men huru har du så i hast kommit lös ifrån ankarbolten i Tanger eller Gibraltar ? hör jag eder utropa. Jo, sedan vi ifrån den sis:a Febr. till den 40 Mars hade legat på Tangers redd, fingo vi ordres alt afgå till Gibraltar och förstärka vårt proviantförråd. Vi anlände dit samma dag, provianterade den 41 och lyftade åter den 42 vårt ankar, hvarefter vi anträdde vår