Aftonbladet – 12 april 1845, sida 2

måtte fortfarande hvila öfver oss, och vi förblifva, såsom hittills, ett lyckligt folk. DEN NYA REFORMATIONEN I TYSKLAND. Sedan flera bland Tysklands styrelser funnit sig föranlåtna till mer eller mindre direkta erkännanden af de nya protestanternas ecklesiastiska sjelfständighet, kan den genom Johan Ronge började reformationen, hvarom åtskilligt förut läsits i denna tidning, icke längre betraktas blott som ett osäkert försök; den har blifvit ett factum af vigt, och förtjenar allmännare uppmärksamhet. Den nya reformationen tillvexer med sådan fart, att de pkrist-katolska församlingarne — som de kalla sig, till skilnad från de romerskt-katolska — snart innefatta en icke obetydlig folkmängd. Församlingen i Bresslau räknade, i början af Mars, 1200 ledamöter, och efter hand äro andra, till en del ännu talrikare, antingen stiftade eller under stiftelse i Berlin, Braunschweig, Dresden, Offenbach, Elberfeld, Worms, Oppeln, Marienburg, Dortmund, Witten, Genthin, Ulm, Pfalzbäjern, o. s. v. För icke mindre än 20 anmälde sig representanter vid det kyrkomöte, hvartill de krist-katolska trosbekännarne församlat sig i Dresden, när det öppnades den 24 i förra månaden. På somliga ställen har protesten emot Rom varit så allmän, att de nya församlingarne kunnat disponera sina egna kyrkor uteslutande för den reformerade gudstjenstens behof; på andra hafva än landsregeringen, än stadsmyndigheterna, än protestantiska församlingar upplåtit lokaler för de nya trosbekännarnes gudstjenst.I orter, der ännu inga församlingar uppstått, cirkulera talrika listor för stiftandet deraf, och förses hastigt med underskrifter. Likt alla nya trosföreningar visar sig äfven denna som en kämpande församling,: den har uppträdt med ett motstånd och på sin bana träffal motstånd. Men då kyrkhistorien upplyser, att motstånd utifrån varit ett vilkor i alla tider för nya sektbildningars lif och förkofran, allenast hindret ej var mäktigt nog att qväfva dem i sjelfva födelsen, så beror utsigten äfven för denna sekts framgång lika mycket på de yttre motsatser, hvilka framkallat den eller samtidigt omgifva den, som på sektens egna läror. Om det väsendtliga af de sednare, har den krist-katolska kyrkan redan dragit försorg att upplysa verlden, genom öppet framlagda trosbekännelser, hvilka äro både bestämda och lättfattliga. Mindre ögonskenliga äro deremot de omständigheter, som framkallat den nya kyrkan och efteråt ställt sig hindrande i dess väg; och då, som redan är anmärkt, hoppet om hennes framtida bestånd till en god del hvilar på dessa omständigheter, kan det vara intressant att sammanställa dem och taga dem i särskildt betraktande. Reformationsrörelsens tillfälliga anledning var här, som på Luthers tid, ett enstaka factum: en till det vidriga eller löjliga stegrad öfverdrift i romerska kyrkobruk. Hvad Tetzels aflatskrämeri uträttade då, har biskop Arnoldis afguderi med den osömmade råcken åstadkommit nu; Luther begynte sin reformation med en protest emot köpslagandet om saligheten; Ronge sin, med en dyk emot fetisch-jonglerierna i Trier. Det ena och andra var signalen allenast till minans antändning; men laddningen bestod af helt olika ämnen, samlade långt förut. I vår tid utgjordes de af den romerska hierarkiens omisskänneliga sträfvanden att på vanlig vidskeplig väg återvinna och öka det insteg, som den förlorat genom julirevolutionen och dennas återverkan, och af det krig den för detta ändamål öppnade allt mer och mer olörstäldt och vidsträckt, genom sin trosarmå, jesuiterna. Det är i synnerhet detta ryktbara ordensförbunds sammansvärjning emot allt framskridande i lagbunden sambhällsstyrelse, i öfvertygelsens, vetenskapens och ordets frihet; det är dess oförenlighet med allt förtroende inom familjlifvet, all oegennyttig menniskokärlek, alllindring i de arbetande klassernas nedtryckta och sinnesslöa belägenhet, som väckt och måste väcka sorg och motspänstighet hos hvar och en fördomsfri bekännare af den kristna brödrakärlekens och oegennyttans ädla tro, och framkalla bemödanden att göra denna tro till en sanning äfven i praktiskt hänseende. Men just ett sådant bemödande ligger, öppet uttryckt, till grund för den nya Krist-Katolska kyrkans trosbekännelse. Huru skulle bekännarne af denna enkla och humana religion kunna utan grämelse skåda det mer och mer oblyga system af våld, svek och egennytta, som deras romersk-katolske själasörjare börjat utveckla nästan öfverallt på den sednare tiden? ... Om den mera bildade måste harmas öfver ultramontanernas öppna krig i Frankrike och Bäjern mot folkundervisning och tryckfrihet, så kunde äfven den enfaldigares känsla ej