Aftonbladet – 4 april 1845, sida 2

mummel öfvergick till ett doft, ohyggligt tjut; hans ögon häftades, vilda och stela, på generalen. Då blef hans ansigte på en gång krithvitt — han ryckte ännu några gånger häiligt på de skadade lemmarne. Då — var det förbi: han hade utandats sin sista suck. (Slutet följer.) — HIN HÅLE I EN TUNNA. Semiorn bland allt mankön i socknen, den så kallade Kur-Lasse, som är på fribröd intagen uti fattighusets kammare. insjuknade för någon tid sedan i en hetsig feber. Under en beständig yrsel tyckte han sig höra ett djefvulens grasserande uti en vid sängfötterna stående tunna. Fattigstugu-gummorna, som vårdade sjuklingen, sökte förgäfves öfvertyga honom, att salit var en pur inbillning. Prosten, härom underrättad besökte Lasse och ropade straxt vid inträdet: fivad är här för ett väsen? Jag tror att sjelfva Perkel grasserar der borta i tunnan? Ja sade nu Lasse. ser ni kärngar, prosten han hör nog han, han ve: nog han! MNådig, vördig prost! hjelp mig af mec den der otäckingen! Jag vet, att vördig proster redan för 50 är sedan dref bort honom ifrån Römåsen, hjelp ru mig fattig stackare! Ja, ja Lasse lita du på mig; men var du nu bara tyst, som mu. ren! Nu gick prosten sakta fram och, under ct dundrande grabbtag i tunnan, skrek han till: Io jo, din fulinger! nu knep jag dig! Berefter upp manades den febersjuke, att vara lugn och endas sätta sin förtröstan på Gud. Dagen cerpå besökt: prosten sin patient, hvilken efter en ostörd natt. sömn var feberfri, men nu qvaldes af en brinnande llängtan efter mat. I största hast skickades emo Idenna plåga en dubbel dosis af tjenliga medikamen ter ifrån Prestgårds kök, hvilket sedermera följde af flera socknemän. Den 85-årige gubben är mn låter uppe på benen och så kry som ganska få kunn vara vid en så långt framskriden ålder, Dagen förut