Aftonbladet – 28 mars 1845, sida 1

Din älskarinna skall sjelf föra dig genom en liten bakport ut i trädgården. — I den aflägse paviljongen skall en bonddrägt ligga tillreds, tillika med ett pass för ett bud och hvad du annars kan behöfva för din flykt. Barmbertighetens Gud skall vidare beskärma dig på farornas väg, dem du ensam måste beträda, men omsväfvad af din Lauras varmaste böner. Misslyckas din räddning, så dö vi tillsammans. Laura älskar blott en gång — men så, som man i hennes hemland plägar älska. Som en stenbild satt den unge italienaren, efter att hafva läst; han läste och läste om igen och trodde knappt sina ögon. Bort måste han. — Så nära var då skiljsmessans stund — en skiljsmessa kanske för evigt. Hans hjerta sträfvade emot; men han tänkte på sina fångna kamrater i Siberiens isöcknar, på den honom säkert förestående resan till den lefvande döden. En gåta blef honom den andra faran som Laura uppgaf, dock beslötj han att! lyda kärlekens uppmaning, den varma, trogna kärleken, hvilken uttalade sig i hvarje rad af brefvet. TIIan klädde sig, men märkte dervid med mycken förundran, att den gamle Pietro hade lagt hans sabel, det enda stridsvapen som var honom öfrigt, långt under hans kappa och öfriga uniformspersedlar. Så snart han var fullklädd, släckte han ljuset och satte sig i en länstol vid fönstret, der han om dagarne plägade ha sin beqväma plats, när han läste eller lyssnade till den yttre verldens buller, och der han ofta under de alltför långsamma timmarne funnit nöje i bonddrängarnes visor eller den aflägsna krigsmusiken af förbitågande regementer.