Aftonbladet – 27 mars 1845, sida 2

UTRATLdlg ELL AVIV, MAILA MISRUSSIVITTLESA DA ver konstitutionsförslaget, skall till försvar för sitt beslut ha yttrat, att han ser sig nödsakad dertill, fastän han innerligen beklagar att han måste; men alt han icke ser någon annan utväg för upprätthbållandet af sin dynastis prerogativ, än genom ett eftergifvande för anspråken, i rättan tid, eller så länge man ännu har i sin makt att genom några koncessioner bibehålla mycket qvar för en lång framtid, men hvilket genom längre uppskof skulle gå oåterkalleligen förloradt... om detta rykte åger grund, så röjer det en öfverlägsen skarpsinnighet hos monarken, framför många personer i hans närmaste omgilning. Ty det har utan alla tvifvel sin riktighet, alt hvad man nu skulle med erkänsla emottaga och helsa med jubelrop, detsamma skulle måhända inom år och dag icke mera tillfredställa nationens fordringar, och att om man låter den tid förflyta, inom hvilken ett klokt eftergifvande kunde lugna sinnena och bilda en majoritet för upprätthållande af det förlinta, så kunde snart en annan dag stunda, som hotade med hela statsorganismens förändring. Vårt Borgarestånd, med sin i grunden fullkoimligt demokraliska statsförfattning; vårt bondestånd, som i Preussen stiger till 40 millioner, under det att borgerskapet går till 3 millioner, detta bondestånd, hvilket genom förordningarne mellan 4807 och 4840 väl vunnit personlig frihet, lifegenskapens upphäfvande och erkännandet af sina medborgerliga rättigheter, men hvilket nu som förut tryckes af alla de bördor, tjenstbarheter och utskylder, som riddaregodsens innehafvare äga rätt att utkrälfva: — dessa begge stånd, utgörande massan jaf folket, står midt emot 400,000 privilegierade. Hos stadsinvånarne i allmänhet befinnes nationens hela intelligens. Från denna klass rekryterar sig hufvudsakligen byråkratien; domare och embetsmän äro till minst nio tiondedelar utgångna ur denna samhällsafdelning; universiteterna hvimla a dess söner; filosofien och tidsidterna hafva egentligen sitt hem i deras hufvuden, och sprida öfver hela landet en massa bildning, som eger sin representant i den obetydligaste småstad. Det oaktadt är sjelfva skråborgerskapet hos oss nästan lika känslolöst för tidens åsigter, som bondeståndet befinner sig i okunnighet derom. I Väl är det numera sällsynt, att i Preussen träffa någon, som ej kan läsa och skrifva; men i dessa mekaniska färdigheter ligger blott ett af bildningens vilkor, icke sjelfva bildningen; och polismakten, som här är så vidsträckt, och på landet utöfvas af riddaregodsens innehafvare, tillåter ingen friare utveckling, utan hindrar, så vidt den förmår, all eftertanka i afseende på folkets rättigheter, lika sorgfälligt som den förbjuder och straffar hvarje upplysning deröfver, som tilläfvenlyrs, en privatperson kunde fördrista sig att sprida bland mängden. Hos oss fattas öfverallt offentlighet och den trygghet, som derigenom beredes åt rättvisan; och i ett land, der tryckpressen bevakas med sådan ängslan, att icke en gång en matsedel får tryckas utan föregående censur: der Damoklessvärdet hänger öfver hvar och en, som djerfs oförställdt låta pressen tolka sina tankar, emedan lagen utsälter hårda straff för alla yttranden, som kunde väcka missnöje med styre!sen, missaktning mot embetsmyndigheterna, 0. s. V.: i ett land slutligen, der domrarne i de iiesta bland de kungliga domstolarne äro beroende, 1 afseende på sin befordran, al ministrarne och de höga rådsherrarne, samt derföre i allmänhet finnas beredvillige att fälla de i grund af jolitiska angitvelser tilltalade: — i ett sådant land synes ett allmänt tänkesätt blot: kunna uppkomma efter en lång och hård kamp och sedan ideerna hunnit blifva mäktigare än allt motstånd, som kunnat uppställas emot dem. Och dock har detta inträffat hos oss nu. I trots af bevakningens mångdubblade stränghet; i trots af all! möda ofvanifrån att besvärja den demon, man så mycket fruktar; i trots af de många försöken alt med det närvarande polisväldet förena ett patriarkaliskt fadersvälde, och genom begges sammangjulning tillskapa den efterlängtade kristliga statsförfattningen i det nit onde seklet; i trois af all denna röra af romantism, tyskeri, gudlighet och hycklad tro på en till religionsdogm upphöjd svärmisk öfverlåtelse åt den monarkiska visdomens ofelbarhet, och på dess gudomliga härkomst, småningom äfven utsträckt till adeln, ur hvars leder den sjelf fordom utgåltl: — i trots af alla dessa mödor, alla dessa otaliga, under sjelfva arbetet sönderbrustna modeller till nådens, ödmjukhetens och menlöshetens nya lusenåriga rike; har man i sjelfva verket kommit derhän, att man ser sig ur stånd till en längre forisalt strid emot den unga tidens segrande ande. Må man fortfara att kalla denna ande för ond och giltig, för en lögnens och afgrundens ande — och andra benämningar kan han ej vänta sig af dem, som ändtligen nödgas vika för hans öfverlägsenhet — men han är nu en gång här och står färdig att ur de privilegierades hårda händer flägta bort det rof, som de sedan århundraden kallat sin välförvärfvade egendom. I preussiska rhenländerna, som i så många år tillhört Frankrike och der många män ännu lefva, hvilka från sin ungdom erinra sig republikens fanor; der, hvarest man nödgats låta franska lagboken och jurydomstolen ännu bibehålla sig, och dem man i Berlin är van att behandla med en viss eftergifvenhet; der är också sjelfständighetskänslan och anspråket på en grundlaglig författning starkast. Man hyser i Beriin alltid ett slags fruktan, att om de republikanska frihetsropen ännu en gång skulle från Paris utbreda sig till Rhen, så skulle de der mötas af enthusi