Aftonbladet – 27 mars 1845, sida 2

KORRESPONDENS-ARTIKEL FRÅN BERLIN. Perlin den 47 Mars. Sedan jag i förra månaden lemnade en öfversigt af förhållandet med våra konstitutionella angelägenheter, har föga eller intet förändrats deri; ty ännu tror och hoppas man att på den 22 Maj, den dagen då Fredrik Wilhelm den tredje år 18435 gaf nationen en pant i sitt kungliga ord för införandet af konstitution, och utfärdade ett programm dertill, skall bans son och efterträdare verkligen lösa panten. Jag nämnde att detta redan skulle ha skett den 9 Februari; men att orsaken till uteblifvandet endast ansågs härröra från Prinsarnes och isynnerhet Prinsens af Preussen häftiga motstånd; detta rykte har sedan fulikomligen bekräftats. Thronföljaren är bestämdt emot all konstitution, och detta numera i hela landet kända tänkesätt ir föga egnadt att stämma folket till hans fördel. Så mycket mera vänder sig allmänna tillgifvenheten nu till Konungen, och man önskar blott att han icke måtte låta sina närmaste anförvandter hindra sig från förverkligandet af sitt beslut, att :emte nationen träda in på framskridandets bana, sedan nationens önskan och rätt e längre kunna misskännas. Våra provinslandtdagar röja på det mest ögonskenliga vis huru omotståndligt tidsidcerna utvecklat sig i fråga om konstitution, tryckfrihet, offentlighet vid embetsåtgärder, jurydomstolar o. s. v.; ty till dem alla hafva talrika petitioner ingått om erhållandet åf dessa vilkor för metdborgerlig frihet, och vid nåsra bland provinsmötena, i synnerhet dei Rhenländerna, Ostpreussen och Westfalen hafva nästan samiliga städerna och ganska minga landtsocknar, riddargodsägare, m. fl., giort framställningar derom. Erinrar man sig att Konungen, såväl vid hyllningen i Königsberg, som sedan i Breslau, i Berlin och Posen, förklarat sig emot en riksståndsförfattning, och huru ban för två år sedan i landtdagsafskeden, med vredgade ord antydde landtständerna att icke vidare tala om önskningar, hvartill ban aldrig skulle hvarken låta aflocka sig eller aftvinga sig bifall, så måste det väcka förvåning, alt nu, i trots häraf, se ett sådant åsidosältande af den kungliga viljan yppa sig. I stället för att åtlyda Konungens befallning, och afvisa alla petitioner om riksständer, tryckfrihet, m. m., se vi dessa petitioner icke blott återkomma tiofalt förökade, utan provincialständerra upptaga dem till diskussion och förklara såsom sin oantastliga rättighet, att framlägga för Konungen allt hvad de finna nödigt och nyttigt för landets interesse. Detta ha de öppet uttalat i sina adresser till Konungen, och blott några få provinser, såsom Brandenburg och Pommern, återstå, der en landtjunkare-adel, pösande af kast-anda och fullblod, ännu hyser den inbillningen, att