Aftonbladet – 27 mars 1845, sida 2

jesuiternas förvisning ur Schweitz. ,Invånarne i denna kanton, sade han, anse ej jesuitfrågan angå religionen i något hänseende. De äro, tvärtom öfvertygade att jesuiterna ha mer än en gång komprometterat den katolska trosbekännelsen genom deras orimliga lärosatser och väckt vådliga misshälligheter. Detta är dessutom längesedan så fullständigt ådagalagdt, att katolska kyrkans hufvud sjell sett sig föranlåten, att genom en märkvärdig bulla upphäfva jesuitordan och förklara inför verlden, att hon vidtog denna åtgärd i religionens interesse. Tilläfventyrs skall man svara mig, att om en påfve upphäft jesuitorden, så har en annan återställt den. Men man får ej glömma, alt när den sednare, Pius VII, samtyckte till återställelsen, så var han mer än 80 år gammal och i ett försvagadt själstillstånd, såväl genom kroppsliga plågor som ålderdom. Frågan är för öfrigt bär helt och hållet politisk. Det så kallade ;Jesu Sällskap;, redan mäktigt genom de medel det äger i sin hand och sina vidsträckta förbindelser, befinner sig i ett oförsonligt krig mot alla fria sambhällsförfattningar, såväl monarkiska som republikanska, och sedan det fått fast fot på åtskilliga ställen inom Schweitz, sträfvar det nu att utsträcka sitt dolda inflytande öfver hela landet. Jesuiterna äro förklarade fiender till medborgerlig frihet, till tryckfrihet och folkundervisning under den verldsliga myndighetens kontroll. Genom vidgande under hand af deras farliga välde söka de qväflva de fria författningar, som en del af kantonerna lyckats införa. Jesuiterna äro i sjelfva verket despotismens kraftfullaste medhjelpare, och derföre har Schweitziska folket skäl att misstro dem och fordra deras förvisande från ett land, hvilket kan betraktas som den medborgerliga frihetens hembygd. De hafva nu blifvit inbjudna till Lucern, och om deras väg blefve höljd med blod och slagnas lik, om förtviflans rop följde i deras spår, så skulle de fortsätta sin framfart, så framt de ej hejdas genom den verldsliga maktens kraftiga hand. Det heter väl att hela antalet af de goda fädren, som blifvit inkallade till Lucern, ej steg till mer än sju personer. Men man får ej före gäta, att när Loyola stiftade sin Orden, så hade han blott tolf lärjungar, och att femtioålta år sednare deras antal utgjorde 10000 och vid det hundrade året 49000. Jesuitorden äger för närvarande 209 residenser och 600 kollegier, den har spridt sig kring hela Europa och är hemmastadd i de öfriza verldsdelarne. Detta är historiens och sakförhållandets vitsord, och det bör tjena oss till varning; få jesuiterna innässla sig 1 Lucern, så skola de ej inskränka sig till den orten.n Tre andra kantoners deputerade yrkade detsamma som fullmäktigen från Tesino. De besvarades i ett vältaligt men häftigt språk af fullmäktigen från Wallis, hvilken slutade med följande hotelse till de kantoner, som fordra jesuiternas förvisning: Vågen er blott till Wallis och vi skola möta er med vapen i hand. J önsken att uppreta de styrelser, som tycka sig i fara, och J veten ej bättre medel dertill än att truga er vilja på befolkningar, hvilka förstå sättet att göra er motstånd. Dessa tal höllos den 28 sistl. Februari och debalterna . fortsattes sedan alla dagar, tills man ändtligen beslöt att utlemna frågan åt ett särskildt utskott. Det valdes den 5 Mars; men efter en sig emellan samma dag träffad öfverenskommelse afhöllo fullmäktige från de rent ultramontanska kantonerna Lucern, Uri, Unterwalden, Schwyz, Zug, Freiburg och Wallis sig från valet. De öfriga, äfven sju, nemligen Zärich, Bern, Solothurn, Thurgau, S:t Gallen, Basel och Wadtland valde hvar sin ledamot i utskottet, och bland dessa äro fyra från sådana kantoner, som bestämdt uttala sig för jesuiternas fördrifvande med vapenmakt, om annat ej hjelper, och de återstående tre äro ganska frisinnade personer, fastän de kantoner, som af dem representeras, blott förklarat sig. för jesuiternas förvisning genom underhandling och tillstyrkanden hos de ultramontanska kantonerna. — KORPESDANAENS ARTIKEL FRÅN BERIIN