Aftonbladet – 22 mars 1845, sida 2

förenade sig i Per Pålssonå uppmaring till utskotten, derutöfver fästa deras synnerliga uppmärksamhet derpå, att man i alla frågor om lindring af indelningsverkets gamla bördor ech olämplighet måste besinna, att sjelfva grunden för de kontrakter mellan staten och den enskilde, hvarpå såväl rustningstjensten, som roteringen hvyila, efter rättsgrund äro upphäfne, genom allmänna beväringens inrättning, emedan dessa prestationer af jorden grunda sig på försäkringarne, att all personlig utskrifning icke skulle för de rustoch roteringsskyldige och derds familjer komma i fråga. — Särskilt erinrade tal., att hvad Skåne angår, augmentsräntorna der endast till några få rusthäll utgöra 4, 2 och högst 3 rdr, och att detta missförhållande gör en sådan betryggande åtgärd der mera nödig, än någonstädes. — Härmed förenade sig Jöns Månsson från Malmöhus län. Petter Persson från Jönköpings län förmälde sig endast vilja instämma uti Per Pälssons och Per Nilssons. anföranden samt yrkade återremiss af betänkandet på de rättvisa skäl de andragit. Fredrik von Zweigbergk från Skaraborgs län antog att ingen med fog kunde motsätta sig den päyrkade återremissen, hviiken äfven han önskade. Alla kände huru Ridderskapet och Adeln, genom en följd afintriger, förstått att befria sig från en skyldighet, som tungt hvilar på den öfriga delen af nationen. Rikets första ständ är i detta hänseende numera cendast en tärande och icke en närande medlem isamhället. Det föreslagna alternativet, att staten, emot en viss årlig afgift af de rustande, skulle åtaga sig ansvaret för ersättningen af så väl hästar, som persedlar, hvilka under krigets lopp kunna gå förlorade, syntes tal. vara med billighet och rättvisa mest öfverensstämmande, då det ju vore för fäderneslandets skull uppoffringarne ske. Om ännu någon fosterländsk anda finnes hos Ridderskapet och Adeln, kunde tal. icke hysa något tvifvel, att bemälde ständ skall gå in på ifrågavarande förslag. I öfrigt instämde tal. med Per Pålsson. Per Jönsson från Skåne: Då indelningsverket under Carl den XI:s tid först inrättades, var underhållet för häst och karl vid rusthällen afpassadt efter grundräntan å likartade hemman. Fullgörandet häraf var i början icke särdeles betungande, men på de sednare 40 å 50 åren, då de årliga vapenöfninUifvit mera än tiofaidigt fördubblade, äro de , som åligga den rustande allmogen, af en obeot mera tryckande beskaffenhet. 4843 och areas krig lefva ännu i f ; minne hos många nd oss. Uti min hembygd orade under dessa åren ett rusthåll trenne häs lusten uppg till ett tusend i er; fr i bära dt ia och följden t mal i B iibrin icke err utgior varan med Per Pi Anders Ni alt han, så önskade fr han, c son från Östergöth!ands län förklarade, som de iles ndets ledamöter, ö FP ns förslag, men alt renhet han halt af frågornas bebandling inom utskotten, tvifiade, att förslaget der skulle vinna ; dock förenade han sig med dem, som talat för äterremi Johan Andersson från Upsala län förmälde sig dela åsigter med von Zweigbergk, undrade icke på att man i Skåne klagade öfver den tunga bördan af rusttjensten, men förklarade derjemte, att denna börga vore långt mera tryckande för allmogen uti Upiland, dermången, som af fåfänga köpt sig ett rusthåll, fått plikta derför genom förlusten af ali sin egendom. Han ville icke emotsätta sig en återremiss, ehuru han befarade, att föga eller intet derigenom kunde vinnas. Jonas Johansson från Jönköpings län ansåg billigt, att då alla rikets innebyggare hafva nytta at krigsmakten, synnerligast i hrigstid, så borde ock alla gemensamt, hvar och en i sin mån, bidraga till dess underhåll, hvarföre tal: yrkade återremiss. ES ordfö ål Villväsabringa en jounare fördelning af kostnaderne för de rustande under krigstid inom tal:s hemort, hade kronans anspråk alltid varit så höga, alt de rustande icke kunnat gå in på dem. Äfven bland de rustande sjelfva hade betänkligheter uppslätt; en tyckte att han lemnade bättre häst, en annan att han erlade högre skatt än andra, 0. s. v. Tal. ansåg det af utsk. nu framställda förslag vara let mest ändamålsenliga och beklagade att det ej nties vinna framgång inom ståndet. Tal. ville ej anälla jemförelser emellan rusthållen inom de olika lären; hufvudsaken voreden, att den, som en gång uti krig usändt häst i fullgodt stånd, må vara fri ifrån skylligheten alt, i händelse den går förlorad, remontera amt ersätta annan inträffande skada, och för vin-): rande af detta ändamål, instämde tal. i yrkandet) m återremiss. — Häruti instämde Johannes An-) lersson, Petter Jonsson och Jöns Palmqvist från Skaaborgs län samt Lars Johan Gezelius från Stora Lopparbergs län. : Olof Nilsson från Westerhottens län. Antagande t utskottens beslut trodde tal. möjligen skulle medöra bildande af ensidiga förbindelser, hvarigenom, id inträffande krig, en landsort kunde blifva mer anlottad, än en annan; anhöll derföre om återremiss. Anders Jönsson från Östergöthlands län förklarade, it äfven i tals hemort stora svårigheler mött för;ken för tilivägabringande af en jemnare fördelning taf de dryga kostnaderna de rustande emellan, och tt kronans anspråk dervid varit alltför stora. Förag hade blifvit framställde om en dylik jemkning ti rustningsbesväret jemväl under fredstid, men alld mött samma hinder. Tal. delade Per Pålssons igt och yrkade återremiss. — Gustaf Pettersson än Östergöthlands län med flera hördes häruti inPN MOD Arm am Arn me LL NN N5WHHHOtN