Aftonbladet – 20 mars 1845, sida 2

HERR DOKTOR THOMANDERS ANFÖRANDE I REPRESENTATIONSFRÅGAN. Detta anförande, som afgafs i Presteståndets plenum den 40 dennas, har af alla, som åhörde det, blifvit ansedt som det utförligaste i afseende på kritiken af icke mindre vårt ståndsoväsende, in äfven det förslag till dess perpetuerande, med hvars diskuterande herr von Hartmansdorff och hans vänner tvungit representationen alt öda sin dyrbara tid; vi hafva derföre, anande att icke före representationsfrågans afgörande kunna meddela, något betydligt af nyssnämnde diskussion, gjort en början med detta. Allmänheten skall i fortsättningen deraf finna förvånande upptäckter öfver hr von Hartmansdorffs och hans medarbetares oförmåga, att konseqvent och utan för stora fel utarbeta en tanka, den de så länge hvälft i sitt hufvud. Det säges väl att ifrågavarande förslag endast bör anses som en parad, och den sägen är visst icke otrolig; men detta rör egentligen förslagets grunder, om hvilkzs oantaglighet upphofsmännen bordt hålla sig fullt förvissade, och hade icke bordt hindra dem att i uppställningen och redaktionen iakttaga den reda och öfverensstämmelse, som de voro skyldige, om icke sina egna anspråk på lagstiftareförmåga, åtminstone det utskott, i hvars namn de handlat. Vi vilje icke gå talarens egen utredning i förväg; han började som följer: Det skall ha blifvit sagdt någonstädes, jag har sjelf icke sett hvar, att vår represeutationsfrågas skiften hafva någon likhet med hvad som omtalas om de sibyllinska böckerna. Jag vill icke neka att det förekommer mig som skulle åtskillig sanning ligga i denna jemförelse. Det pris, som fanns för dyrt för de nio och för dyrt för de sex, det fick slutligen betalas då blott tre böcker återstodo. Jag är öfvertygad att detta rikes ständer redan hafva genomlefvat en del af sin sibyllinska historia. Det har efter all sannolikhet i vårt konstitutionella lif gifvits ett ögonblick då ett förslag till representationsförändring, hvilket lydt på fem stånd, skulle hafva haft någon utsigt för sig, Säkert är att det ögonblicket nu icke är mera; det är förbi, de tre sibyllinska böckerna äro redan uppbrända. Frågan synes nu blott vara den: Vill man emottaga det som återstår? eller vill man heldre uppskjuta till dess äfven detta blifvit medtaget till hälften? Och vore det blott ett enskildt som blefve medtaget, det måtte väl fara sin kos; men här gäller det mer än enskilda förmåner; jag tror att det gäller elt fädernesland. Och likväl är höglofl. Konstitutionsutskoltets här framlagda grundlagsförslag af den beskaffenhet, att det mås!e gilvas endast ganska få med detta lands förhållanden bekanta personer, som på allvar föreställa sig att detta förslag kommer att genom Konungs och Ständers beslut göras till Sveriges grundlag. Ja, intilldess någon af högl. utskottets ledamöter här uppträder och öppet förklarar motsa!sen, vågar jag dristigt påstå att ingen af dem sjelfva tror, att jag här håller i handen ett papper, som 4847 skall vara Sveriges rikes riksdagsordning. Om detta så vore, om ingen tror att detta betänkande har en framtid, om hela den handling här pågår, icke är annat än en paradhandling, hurudant skole vi tänka oss slutet på allt detta? Jag miste i sanning bekänna, att jag tar saken allvarsammare. Det är långt ifrån att den förekommer alla såsom en vigtig sak. Den meningen har utan tvifvel flera anhängare, att det är bäst att förblifva vid hvad som är. Den meningen förtjenar aktning såsom alla meningar. Man är tack skyldig dem, som uttala henne, ty hon har kanhända