Aftonbladet – 20 mars 1845, sida 2

nänra maximer, uan så tydligt, att deraf betämdt skönjes hvilket af de konkreta förslagen, Reg. egentligen adopterar. Det må väl medgifvas, att förhållandena vid den sista öfverläggningen icke voro gynnsamma för afgilfvande af en sådan förklaring, då Konungen ir borta, fyra af statsråderne, såsom ledamöter a! den t.f. Regeringen, under tiden icke kunna delaga i representationens förhandlingar, och en är tjenstledig för sjuklighet, samt skyldigheten att afgifva den ifrågavarande förklaringen således fallit ensamt på hr statsrådet Silfverstolpe. Hr Silfverstolpe är nemligen, såsom man känner, eller har å!minstone under de föregående åren varit, uti egentliga politiska frågor, öfvervägande, ja till och med starkt konservativ, neml. i den mening att hr statsrådet, om vi ej mycket bedrage oss, hyser stor farbåga för allt verkligt inflytande al det demokratiska elementet; och det hade då visserligen varit för mycket begärdt, att hr statsrådet skulle äfven såsom Reg:s gemensamma tankav frambära någon förklaring af så liberal syftning, att den stridde mot hans egen öfvertyselse, och att han möjligen sjelf vore rädd för dess konseqvenser. Huruvida åter en del af de öfrige hrr statsråderne, såsom t. ex. friherrarne Ihre, Stael von Holstein, Gyllengranat, Peyron. samt hrr Fåhreus och Munthe äro mera hvad man kallar till venster i detta hänseende, än hi Silfverstolpe, d. v. s. att de icke blott med fri och fullkomlig vilja, utan ock af innersta hjerta och med varm nitälskan kunna förmodas understödja ett så pass liberalt jemkningsförslag, som reformvännernas, det är en serskildt fråga, som tiden väl en gång kommer att besvara. All. hvad vi genom dess upptagande här velat antyda är, att ehuru önskligt de! varit om jemväl Bondeståndets pluralitet anslutit sig till sistnämnda förslag, så ligger dock sjelfva hufvudsaken eller nervus rerum deruti, huruvida Reg. vill understödja ett förslag, likartadt med det ifrågavarande. Vill den detta uppriktigt, och låter sin tanka härutinnan blifva tydligt bekant innan det ännu ir för sent för denna gång, samt ådagaläigger nåson energi för realiserandet af denna vilja, så hyse vi intet tvifvel att Bondeståndets pluralitet innu gerna går in på en sammanjemkning i nåsot nära öfveren stämmelse dermed, emedan. ståndet nödvändigt måste inse, att det annars aflägsnar sig från det önskade målet, och då kan man ännu ganska väl få ett antagligt arbete hvilande Gör Reg. åter ingen ting för att undanrödja den tro, som nu hyses af de konservativa hos Adelr och Presteståndet, att den verkligen icke intresserar sig mycket varmt för en reform på liberala af Borgare och Bondestånden antagliga grunder; så kan det väl icke just skada, att Bondeståndet nedlagt sin tanka såsom en motvigt mo! de begge privilegierade stånden, och att det icke brådstörtat med koncessioner å sin sida, så länge icke några sådana förmärkts från de båda främsta stånden. Mycket återstår ännu alt förlälja om detta imne, men det nu sagda utgör en serskild aflelning, som vi förmoda att D. A. äfven finner värd att taga i betraktande.