Aftonbladet – 20 mars 1845, sida 2

representationsförslagets stälining längt mera förtyviflad nu, än den var efter det hvyilande representationsförslagets fall sistlidne Augusti, då reformvännerne deråt gåfvo nytt lif, hvilket beklagligen nu blifvit af Bondeståndets pluralitet förqväfdt. Det är mer än tillräckligt bekant, att Aftonbladet, för sin del, lifligt förordat reformvännernas förslag, och vi hade derföre, lika med Allehanda, visserligen helst sett, om det äfven af Bondeståndet blifvit antaget. Orsaken till denna önskan är likväl icke egentligen att vi smickrat oss med något hopp, alt Ridd. och Adeln eller Presteståndet vid denna riksdag skulle gifvit med sig så mycket, att reformvännernes förslag på sammanjemkningsvägen kunnat blifva hvilande till nästa riksdag; härtill hade nog i alla fall fordrats omröstning 1 förstärkt Utskott. Vi hafva förnimligast haft ett annat skäl, hvilket icke blifvit anmärkt af D. A., och som vi anse vigtigare än alla andra. Detta skäl är, att om reformvännernas förslag, antaget af de 2 stånden, genom votering blifvit hvilande till nästa riksdag, så hade med den öfvervägande sympati, som detta förslag redan tyckts vinna i allmänna tänkesättet, och som icke hade afutan tilltagit från den stund förslaget kommit att utgöra ett preliminärt beslut af Rikets Ständer, — Regeringen möjligen deraf blifvit föranledd att för sin del jemväl prononcera sig bestämdt och tydligt för detsamma. Ifrån ett sådant ögonblick, — alltid under förutsättande att Reg. äfven med kraft arbetade för att komma till ett slutligt mål, — hade ock sakens framgång sannolikt varit gifven. Ty, att Regeringens bestämda och positiva uppträdande i en liberal riktning, eller på folkets sida, alltid skall blifva ett lystringsord, mäktigt genljudande öfver alla landsändar, och väcka ett underbart nytt lif och entusiasm hos nationen, det lär knappt någon betvifla. Vid en sådan sakernas ställning skulle nästa riksdag troligen kunnat öppnas under helt andra auspicier för reformfrågan på Riddarhuset och i Presteståndet, än den möjligtvis kan ega, så länge dessa båda ståndsmajoriteter ännu i sjelfva verket tro, att Reg. i tysthet mera är på deras sida, än på folkets, medan Borgareoch Bondestånden, ehuru de äro öfvertygade om en liberal syftning hos Regeringen i vissa fall, likasom om heder och rättrådighet i styrelsemaktens utöfning, likväl ännu icke hafva någon enda i politiskt hänseende bestämmande liberal handling från Beg:ssidrattframsätta såsom vederljgsairs emot de förras mening. Vilja D. Ach Vinterbladet, som i den speciella frågan om de sista tilldragelserna skilja sig något ifrån oss, taga i betraktande sakerna uti deras innersta grund, så torde de medgifva, alt de omständigheter, vi nu nämnt, innefatta den bufvudsakliga och rätta förklaringen öfver det hela af nu varande ställningar och förhållanden. Allt beror på ditt gevär,, sjunger Agatha till Max i Friskytten, och detsamma kan den liberalt sinnade delen af pressen och nationen med skäl säga om Regeringen. Vill Reg. upprigtigt en sådan reform, som icke blifver en sammangyttring af gamla historiska öfverlefvor och bestående missbruk, med rättslärans i nyare tider allt mer mäktiga och erkända grundsatser, utan så beskaffad, att den kan med öppna armar af nationen emottagas, och gifva våra institutioner ett nytt lif — se der hela frågan. Härmed är på intet sätt vår mening att bestrida, det Reg. visat många vackra drag af rättsinthet och liberalitet, framför allt i flere fall, der Konungen personligen framträdt; men vill man gå närmare till bjertrolen, så frukta vi att upptäcka, jemte denna vackra syftning, en viss tvekan och obeslutsamhet i sådane fall, der de liberala grundsatserna råka i starkare konflikt med de privilegierade intressena. Hvad hjelper det t. ex. att vi eller D. A. tro Reg:n vara liberalt sinnad i frågan om den lika arfsoch giftorätlen, så länge dess neutralitet, vi vilje icke säga likgiltighet, för framgången af denna åsigt är så stor, att det officiella bladet, hvilket, man må vända saken huru som helst, ändock till en viss grad måste anses disponibelt under Reg. vilja, tillåtes att alla dagar predika emot den lika arfsrätlen, nära nog med samma ifver som presten Nyman eller någon annan läsarekaplan dundrar ifrån sin predikstol. Hvilka slutsatser skall man draga häraf? Måste icke äfven den mest opartiska betraktare åtminstone finna besynnerligt, att Reg., om den verkligen hyllar rätt och sanning i denna fråga, ändock tillåter sin egen närmaste organ, att dagligen arbeta sina motståndare i händerna? Kunna väl mer än tvenne förklaringsgrunder till ctt sådant fenomen utletas: antingen, att Reg. icke vill hylla det beslut, tre stånd nu antagit, utan i hemlighet önskar gynna Ridd: och Adelns anspråk att få ställa sig öfver den allmänna civillagen; detta är den ena förklaringsgrunden: den andra åter att Reg. hyser fruktan för adelsmajoriteten och biskoparna. i Ungefär enahanda är äfven förhållandet i reI presentatiorsfrågan. Om Reg. är uppriktigt böjd för en liberal men modererad reform, ungefär med de proportioner, som reformvännernas förslag inrymmer åt de demokratiska och konserI vativa elementerna inbördes; om Reg:s ledamöter hvarken hafva den arriere-pensten, att önska åt privilegii och kastintresset en fortfarande öfverI vigt, eller hysa fruktan för bördsoch prelatanspråken; så förstå vi verkligen icke hvad som Ikan hindra Reg:s ledamöter, att när som helst uppträda i representationen och uttala sin öfvertygelse, om icke i de mindre detaljerna, åtminIctana ; frårsan om alla de vigtisa hufvudpunk