Aftonbladet – 19 mars 1845, sida 3

Å — Läsaren torde någon gång förut hafva förmärkt, att vi sällan eller aldrig varit i stånd att citera ett uttryck på riddarhuset af hr grefve. C. F. Horn, utan att hr grefven ansett sig föranlåten att begära en förklaring deröfver. En sådan innefattas äfven i följande skrift i anledning af det åberopade, helt enkelt omnämnda, uttrycket vid disskussionen öfver representationsfrågan, att den öfre kammarens ledamöter borde nämnas minst på lifstid,: Till Redaktionen af Aftonbladet. På det allmänheten icke måtte tro, det någon medlem af Ridd. och Adeln velat inrymma wi en öfre kammare både lefvanda och döda, begär den ledamot af ståndet, som, enligt Aftonbladets uppgitt, föreslagit val till denna kammare minst för lifstid, den rättelse i uppgiften, att yttrandet innebar den önskan, att om den ärftliga representationsrätten icke kunde bevaras åt denna kammare, för att göra den så sjelfständig som möjligt, det minsta afseende på denna princip, vore rättighetea för lifstid. Talaren hade förklarat sin mening vara, att reformen som sådan, för att icke biifva em revolution, måste utgå från det närvarande förhållandet och icke tillskapa ett alldeles nytt; att valen till nedre kammaren (ständernas hus) derföre borde ske ståndsoch klassvis, med upptagande af de nu från representationsrättigheten uteslutne, men dertil! qvalificerade medborgare, och alt till öfre kammaren skulle vid den riksdag, då förändringen beslöts, väljas för lifstid af konungen och riksstånden hvardera ett visst lika antal ledamöter, utan afseende på stånd, men med iakttagande af en hög census eiler motsvarande qvalifikationer ; och skuile vacanserne i denna kammare ersättas genom val al konungen och samma kammare i stadgadt förhållande. Med uttryckligt förklarande, att en utveckling af förslaget, hvarken åsyftades eller åstundades, såsom fullkomligt ändamälslöst under närvarande förhållanden, uttalades denna mening derföre, aw vissa reservanter, vid förkastandet af de flere jemkningsförslagen på riddarhuset, anklagade sina motståndare för ovilja mot all reform. En af dessa motståndare, icke till reformen, men till en representationsomstörtning, vill härmed ytterligare hafva förklarat sin öfvertygelse vara, att reformens stora sak vore ohjelpligen förlorad, derest icke demokratien erkänner nödvändigheten, af aristokratiens medlande förmåga och bestämmelse; att vilkoret sålunda för den önskliga representationsreformen oeftergifligt mäste vara, alt bilda en öfre kammare af det konservativa statselemenrtet, förtjenstens, bördens och rikedomens förenade aristokrati; ty man tror, att den sannt konstitutioneila friheten endast trifves der konungamakten kan vara stark, och att svag mäste den konungamakt all-. tid blifva, som easamt eger aut motstå demokratiens aldrig Lillfredsstäl!lbara anspråk; hvaremot nationalrepresentationen icke eller kan uppträda nog aktningsbjudande, då, för att hejda demokratiens öfverdrift, man gör densamma fallkomligt overksam. Demokratien är statens egentliga lifsprinpip och dess dygd är ati ständigt påtränga aristokratien, som, deraf väckt tili nyttig verksambet för statens Högrein.ressen, skall hålla vågskålen jemun meilan den lagstiftande och lagskipande makten. a Om en representalionsreform icke kan ästadkommas genom en sådan utveckling af våra grundelementer, så vinnes säkerligen ingen ting godt på denna väg. Allmänheten stadnar utan tvifvel i förbindelse hos herr srefven, som genom ofvanstående närmare tillkännagifvit sin anka, och för de vackra maximer det innebåller. Vi hemställa imediertid till hr grefven, om bibehällandet af en viss yfvervigt ät Adeln och de öfriga konservativa clementerna, med lika styrka som den, hvarmed dessa nu motarbeta de öfriga ståndens reformförslag, härvid utgjort hr grefvens rrundtanka, eftersom hr grefven vid denna riksdag voterat ned denna konservativa sida, d. v. s. med Adelns och Presteståndets majoritet i större delen af öfriga vigtigare rägor. — — Såsom genmäle mot den nyligen i detta blad, ;å väl som i Dagbladet och Dagligt Allehanda, intagna var å en uppmaning till frimurarebarnhusets direkion att för Långfredagskonserten välja en annan lokal än Riddarhussalen, hafva två insända artiklar till Red. inkommit, båda för långa att här intagas. Den na erbjuder sig med vittnen styrka, att, så vidå4842 är räknas till de sednare åren, uppgiften om trängel vid Långfredagskonserten icke varit ogrundad. Den andra gör äfven ett dylikt erbjudande, och omalar, bland annat, huru det ofta kostade framlidne xellensen De la Gardie möda nog, att arrangera så, Itt de besökande åtminstone kunde få plats under iddarhussalens läktare, hvarförutan Ins. yttrar den örmodan, att den som författat svaret, för att rassu