Aftonbladet – 19 mars 1845, sida 3

stallet IOr rilning; CoCK kunae dei ICKE SKC, Som act heter, utan uppgörelse med egarne till Tofrida by och Eekeryds stomhemman, i alscende på upprenspning af nedra, å deras egor belägna vattenfallet. Då denna uppgörelse icke genast kunde ske och ännu icke är träffad af bolaget mer än till hälften, eller med Tofrida byamän, så, och då tvisten med baron Adlerbeth skulle vara slut och bevis derom insändas till Kongl. Maj:t, enligt dess nådiga bref af den 25 I Januari 4844 (5), inom den förste påföljande Maj (synen hölls den 26 nästföregående April) måste jag för tillfället gifva vika, och, då numera -baron Adlerbeths ombud icke ville fullfölja sin klander-talan emot den lägre värderingssumman, 11,6735 rdr, utan dermed ätnöjas, låta dervid förblifva, hvarvid värderingen tog åt sig laga kraft och processen var slutad. Ett fördröjande trodde bolaget medföra förlust af allt understöd, då medlen för andra dylika företag tagits i anspråk. MHandlingarne till Kongl. Maj:t inkommo till den bestämda tiden, och anslaget erhölls; dock endast till ensjottedel af denna summa, celter 4,943 rdr 40 sk., utan återbetalningsskyldighet, och dubbelt så mycket såsom amortissements-lån. Det är nu endast härom. och icke en skilling mera, hvyarom de gräseliga framställningarne, rörande flere tusende riksdaler, af bolaget för högt uppburet statsanslag, handla; men, likgodt om det ej vore mer än ett runstycke. Lagligen hade jag således tappat mitt påstående, att gvarnen kunde flyttas, så vidt frågan var inom bolagets och qvarnverksegarens ego-område; men förslaget var af sakkÖnnige män godkändt såsom utförbart, om en utsträckning tillätes inpå andra hemmans-egor, och om saken ännu kunde i godo uppgöras mellan friherrn och bolaget. Men hans inspektors-fullmakt i denna tvistefråga lydde endast på rättighet, att inför Tweta häradsrätt utföra friherrns talan om värderingen (6) och lagens föreskrilt i 45 Kap. 7 S R.B., att fullmäktig ej må saken förlika, utan framvisande af uttryckligt Iof dertill, kunde således af inspektor Sjöberg icke fullgöras. Vid sädant förhållande ansägs mest grannlaga och lämpligt, att å ömse sidor välja kompromissarier för den påtänkta fråg gan om qvarnens flyttning, i stället för rifning, hvarig enom friherrn, som nu måst afstå sin Gvarn och sina privilegier, i det stället, enligt sin i brefyet yttrade föresats, kunde få behålla dem. Detta skedde, och sent på aftonen, efter det synerätten var upplöst (7), kommo kompromissarigrne till detslut, att friherrn, med bibehållande af sina privilegier, sitt vattenfall nedanför gamla qvarnen, sina qvarnoch sågbyggnader, sina inventarier, och med rättighet att ar bolaget utkräfva utverkad tillåtelse hos Tofrida byamän och Lekeryds stomhemmans innehafvare, af hvilka de förre hade en gammal qvarn vid det nedanför liggande vattenfallet, att få upprifva qvarndammen och upprensa ån, för alt sålunda förbättra vattenfallet, dit qvarnoch sågverken skulle flyttas, hvarförutan han skulle erhålla i kontant genast 5,353 rdr 46 sk. banko. Jemte det kontanta, skulle således dessa värde-egande rättigheter, som oss eljest, efter qvarnens inlösen, tillhörde, och öfriga skyldigheters uppfyllande till herr friherrn motsvara den fastställda löseskillingen, 41,673 rår, hvilken friherrns ombud cen gång emottagit, och hvaraf han således endast nu behöll de 3.533 rdr 46 sk. banko, för att öfversända till sin husbonde. Något godkännande af kompromissåtgärden från friherre Adlerbeth bekom jag likväl icke, och, då jag i Stockholm sjelf skulle söka att erhålla ett sådant, inträffade det på den dag, då jag, till följd af erhållna underrättelser i hans hus, ansäg mig pligtig att hos-herr öfverstäthållaren och polismästaren foga anstalt om hans eftersökande, då, som kändt är, endast hans döda kropp påträffades. Ända sedan är oafgjordt, hvem som blifvit hans arfvinge, och först i dessa dagar är, genom ännu icke kraftvunnet beslut, af Konungens befallningshafvande afgjordt, hvilken som eger föra styret vid hans egendomar. Enhvar, kanske äfven Johannes Samuelsson, ser häraf på hvad punkt frågan står. Sedan denna af kompromissarierna afgjordes, har ingen flyttning af qvarnhusen till anvist ställe skett, eller ens blifvit börjad, utan äro de ogagnade och öde. Förrän vidare godkännande af kompromissariernes beslut erhålles, vill jag åtminstone icke tillstyrka bolaget, som redan utgifvit, utom de ofvanförmälde 3333 Rdr 46 sk. Bko, en köpeskilling för qvarnfallet å Tofrida-sidan, afstått qvarnhus, inventarier, vattenfall och privilegier, att vidtaga några ytterligare kostnader, hvilka afse verkställigheten af kompromissariernes sätt att mellan bolaget och qvarnegaren afgöra saken, som, efter de begrepp, jag eger om Lag och Rätt, är fullkomligt enskild dem emellan. Eller hvad skulle sägas, om bolaget för mindre summa än efter värderingsoch derefter lämpade anslags-summan, åt friherren inköpt en annan avarn af lika godhet, och som han emottog i utbyte samt återställde löseskillingen: skulle skillnaden då blifva en vinst för kronan eller för bolaget, som har i sitt kontrakt af den 7 Maj 1842 med den förre, att, utan afseende på företagets mer eller Mindre kostnad, åtnöjas med hvad det fått af staten och utan att, som 35 af kontraktet (7) föreskritver, kunna påräkna ytterligare bidrag för arbetets ovilkorliga fullbordande enligt den nådigst fastställda kartan och förslaget? — Jag tror det sednare, ty bolaget och staten äro här icke jemngoda i att dela ljuft och ledt af kommande öden, utan staten har, en gång för alla, lemnat hvad den består och vill icke vidare höra talas om annat än verkställighet af kontraktet, det må sedan kosta mer eiler mindre; men om någon, emot all förmodan, skulle vara af motsatt mening, synes den likväl icke kunna framställas eller ens ifrågasättas, förrän kompromissariernes beslut blifvit af lagliga eganderätten godkänd, när det i verkställigheten efterlefves och kostnaderne för dess utförande å bolagets sida blifvit beräknade, dervid äfven torde böra komma i betraktande, om någon minskning i fördelen för jordegande bolaget uppstår deraf, att qvarnen endast flyttas och icke heit och hållet rifves, hvarigenom väl det, af öfverste Lagerheim, såsom minst bestämda faliet af 5 fot vinnes, men hvilket ändå af mången betviflas vara tillräckligt. Af allt detta är åtminstone klart, att Johannes Samuelssons anmärkningar och angifvelser äro, lindrigast sagdt, otidiga. Referenten i Aftonbladet fortgår på samma väg medelst sina anförda förvirrade reflexioner och slutsatser. då han först omtalar. att ihiand de handlingar.