Aftonbladet – 19 mars 1845, sida 1

— Paul von Watzelwitz! stammade herrn i buset. Ja, i sanning, nu framställer sig din bild för mitt minne, allt klarare och klarare. — Derföre bort med maskerna och händerna i hvarandra! ropade Solemka, gladt. Hvem vet hur snart mina ben kunna förblekna på något kornfält; derföre låtom oss fira denna stund och egna den helt och hållet åt minnet, utan att låta störa oss af något. — Åt minnet! upprepade herr von Reek halfhögt, medan kan ånyo fyllde glasen, ehuru jag endast med ett dryckesspråk vill besvara din erinran, ty den närvarande tiden är mig tusen gånger mera värd än alla det förflutnas aloch korsvägar. De sista orden hade han talat med lugnare ton än de första. — Det är ingalunda i egenskap af fiende, som ag erinrar dig om det förflutna, svarade generalen, ehuru jag egentligen borde hafva något rätt allvarsamt otaldt med dig. Ja, vid den store Peters skugga! det borde jag. Tänk på den sköna, gudomliga Fioretta! Kunde du ur ditt hjerta förjaga ända till det sista minnet af henne, så vore du ej värd en enda droppe af detta herrliga vin, som blixstrar bär i pokalen. Du var D . den fintligaste krabaten af oss alla. Under det att vi genom glans, ridderlig prakt och yppiga gästabud sökte vitina den smärta liljans bevågenhet, smög du, din hycklare, dig fromt och sedigt hem till modren och leddes med ojemförligt tålamod hos den godsinta pratmakerskan, tills du slutligen frånsnappade oss det sköna byItet, midt för vår näsa. Alcibiades! tillade han sedan, med mera allvar i tonen och strök med Ihanden öfver de tjocka, tofviga mustacherna —