Aftonbladet – 19 mars 1845, sida 1

General Solemka iskänkte de båda bägarne; hans ögon glimmade så vänligt som möjligt och hans uppdragna öfverläpp vred sig till ett verkligt leende, och då han hårdt stötte sin bägare mot värdens, ropade han med ungdomlig munterhet: — Skål för våra fordna, gyllene tider och för de tjusande romarinnorna! Stöt till, du grånade Alcibiades! Herr von Reek blickade skygg på honom och stirrade sedan med öppen mun på gästens ansigte, som från en dyster Attilas tycktes hafva förvandlats till en munter Anacreons. — Blir du förvånad, din gamle svan? frågade generalen, efter: att hafva tömt bägaren ända i botten. Den fördömde krigsguden måtte då alltför illa hafva gått åt mitt ansigte, då en gammal sällskapsbroder in Venere et Baccho ej mera finner något bekant drag på ort och ställe. Fuil Ilium, mins du de der aftnarne, då vi i Strada Felice klinkade på guitarr, och de nätter, då vi med de romerska junkrarne nappades om deras penningar? Väl hette du, på den tiden, baron von Grilling och jag hette Starost Watzelwitz. Utan ömsesidig öfverenskommelse hafva vi båda brukat den försigtigheten att ombyta namn, ty de orsaker, hvarföre våra likar besöka Italien, fordra Yerkligen sådana kloka åtgärder, helst om det fölle onda makter in att förderfva hela vårt spel. Jag igenkände dig dock vid första anblic ken, och om jag i början teg, så var det a diskretion, emedan jag icke visste huruvida din I fruntimmer voro invigda i dina fordna dagar bistoria,