Aftonbladet – 18 mars 1845, sida 3

Jkarlarnes ombytlighet — att bilda sig något beIgrepp om fruntimmernas, har man längesedan, Isåsom öfverstigande mensklig förmåga, upphört latt försöka. Arthur begär Agathes hand af hennes Ifar. En lord, som friar till dottern af en cessionant I — hvilket evangelium för denne sednar:, men också hör det gudnås så visst! i våra praktiskt förIståndiga tider till rariteterna. Arthur har knappt Tläst opp halfva formuläret för ett städadt frieri, innan ett fullfärdigt ja flyger honom till möte. Men nu yppar sig en fördömd omständighet. Arthur har ju redan i sin tants händer nedlagt sitt testamente, hvarigenom han ger henne allt, allt hvad han eger. Visserligen kan man å en sida anmärka, att intet testamente rimligen bör kunna träda i verkställighet förrän efter testators död; men, å en annan, hvad bryr sig komedien om juridiken? Arthur blir förtviflad och skriker att han är en tiggare. Herr Delaroche har just ej heller anledning att sjunga ur betydligt högre ton. Det är således under serdeles jemmerliga auspicier, som det ljufva förlofningsbandet knyts emellan de begge älskande. Arthur ångrar till och med, att han icke följt sin första föresats och skjutit sig. On revient toujours A ses premiers amours.n Lyckligtvis är Läkaren till bands och lofvar försöka en af sina underkurer, för att sälla allt till rätta. Genom en serdeles ödets skickelse kommer också misstriss Berlington, liksom om hon vore kallad, till herr Delaroches boning, testamentet i handen, glädjen i blickarne. Doktorn kastar ett förstulet öga på dokumentet; han finner der en besynnerlig klausul. För att komma i åtnjutande af testamentet, borde misstriss Berlington vistas sin öfriga lifstid på ett gammalt skottskt familjeslött med ett af dessa gaeliska namn, som .ingen annan mun, än en från andra sidan Tweed kan gapa öfver. — Det ligger bland berg, vid en sjö. Vill ni ta lifvet af er), ropar doktorn, ni bo i en bergstrakt, vid stillastående vatten. Vet ni då icke, huru osund bergsluften är; vet ni icke, att vatten alstrar dimmor? Min fru, tillåt mig ta farväl af er för alltid. Förgäfves erinrar misstriss Berlington, att doktorn sjelf för henneskrämpor ordinerat landsbygden, som botemedel. Doktorn hade icke menat någon sådan vild och öde bygd, som Ossians mulna fosterjord. Italien, Södra Frankrike, vid Nizza eller Hieres: se der kan möligen en dam på modet återvinna sin helsa. Har man någonsin hört ett fruntimmer, i sina bästa år, trefva sig upp i grannskapet af nordpolen, medan södern, den solbeglänsta södern, ännu erbjuder henne rika eröfringar? Doktorn känner fulikomligt sin patient. De misstriss Berlington bibragta stimulantia göra sin behöriga verkan. Hon finner sig alltför bibehållen, att nu, på höjden af fägring och embonpoint, träda från skådeplatsen, att bli en ångrande Maria Magdalena, medan hon ännu kan vara en passabel misstrissBerlington. Vill hon resa till Skottland, kan hon göra det på sin soffa, med en roman af Walter Scott i handen. Ahl! Kontinenten har ändå sina ojemförliga behag. Fru Berlington går icke öfver kanalen. Under sådana vilkor börjar doktorn att bli mer och mer frikostig. Han lofvar sin patient, endast hon icke sätter sin fot på skottsk : botten, ännu fem lefnadsår, ännu tio, ännu femton, ännu tjugo. Tjugol, ropar misstrissen i förtjusning, och rifver testamentet. i -tusen stycken. Hade hon endast dröjt några ögonblick, hade hon säkert fått trettio; men kanske såg det för mycket behöfvande ut att begära mera. Nu instörta herr Delaroche, jemte måg och dotter, hvilka säkert icke väntat på något annat, än den nu inträffade katastrofen. En försoning firas mellan tant och nevö, och Läkaren) emottar en välförtjent kompliment. Den lilla p;esen är hållen i den eleganta salongston, som är en egendomlighet för Scribe och hans skola. Dialogen är vårdad, utan att egentligen anslå skrattmusklerna. Det är det fintliga i sjelfva ideen, det välbetänkta och fina i anordningen, det för hvarje scen med vant konstnärsskap stegrade intresset, som egentligen utgöra det lilla styckets förtjenster. Det är visst icke fullkomligt fritt från vissa otroligheter, men Scribe har förmågan att, så mycket som möjligt, skjuta dessa tillbaka i skuggan. Läkarens, tillvaro kan antägligen icke bli annat,än efemer; men, som sådan, bör pjesen icke vara utan intresse, serdeles då hufvudrolen utföres af. herr Torslow. Den, som i öfrigt icke är någon vän af Scribe och hans, i all deras utarbetning ej sällan flacka, föga sägande produktioner, bör gå till Nya teatern, för alt der se herr Torslows ypperliga min-spel, för att höra honom säga vissa pointer af denna i sig sjelf icke särdeles tacksamma rol, som kanske mera behöfver bäras upp at skådespelaren, än den, närmare sedt, bär upp honom. TI den högre — om vi få uttrycka oss så besynnerligt — i den adlade komiken, der en läppens dragning är en monolog, och en lätt rynkning af pannans muskler en replik, der tonen säger mera, än orden, och en blick mera, än en gest, ståri