Aftonbladet – 17 mars 1845, sida 1

stund då Pietro plägade bringa honom sin aftor måltid, i beslut att öfverväldiga den gamle ... ja — att binda honom, om så påfordrades, oc sedan genom den dörr, hvarigenom gubben ir kommit, rusa ut och söka sin frihet. Man had gifvit honom elddon, för att kunna, när som hels skaffa sig ljus; men hans tankar dvaldes denn afton helst i mörkret; — ja, det förargade honor till och med, att månen just nu skulle stå mid emot fönstret och förläna de dunkla, solbränd rutorna en matt, skiftande glans. Aldrig bad hans hjerta före någon slagtning klappat så hård som nu, då han satt der och räknade minuterna och då det ringaste buller utanför afbröt den graf. tystnad, som herrskade omkring honom. Nu hörde han steg, som närmade sig väggen.... han hörde rigeln frånskjutas och en rysning for senom alla hans ådror, ty — den gamle hade ju sjört honom godt .... Om han nu ville förhindra hans flykt .... om han bringade honom till let yttersta? .... Men han sammanbet sina tänler och grep med handen krampaktigt kring savelfästet .... Dörren öppnades .... man inträdle .... men hans ilande: fot fastnade vid golfvet, ans framsträckta arm nedsjönk förlamad, ty en vit klädning skimrade för hans slödande öga och nånskenet lät honom tydligt se ILauras gestalt, .auras anletsdrag. En: längre paus inträffade, ty äfven fröken blef tterst bestört öfver att se sin sjukling, som hon örmodat finna sängliggande, stående midt emot enne, fuflklädd , i vapenskrud och i fäktareställing — samt. utan ljus i rummet. Då vaknade det fulla, ungdomliga lifvet hos itaenaren. Med vild häftighet störtade han fram