Aftonbladet – 15 mars 1845, sida 1

en Amathusia, sådan som wår Laura, träder mot honom 1 gvarteret. — Jag tänkte..... Antonia afbröt här sin man, i det bon drog Laura till sitt bröst, sägande: — Besynnerlige man! din sjelfviskhet kommer mig all rysa. — Arma Laura, arma dufval — Jag anade icke de faror, för hvilka du utsattes, då jag lemnade dig. — Prat! ropade berr von Reck, skrattande. — Följderna stämpla hvarje handling. Lycklige rebeller kallas mensklighetens välgörare — olycklige deremot släpar man, såsom missdådare; till schavo! ten. Utgången gör mig till en vis man. Vi ha icke haft ringaste sorg celler qval och här befinner sig allt i sitt gamla siek. Icke en stol en gång är rubbad från sitt ställe. Himlen vare tack! — Och likväl vågar jag påstå, att min for denna enda ång sv äfvar i villfarelse, inföll Laura, rädd. Väl har icke något våld öfver. gått oss, men huset har dock lidit våld. Den glunle Pietro var en dålig, alltför bräcklig lifvakt, och den inkräk-! tande fienden sofver ännu under deita tak. — Fiende! ropade herrn i huset, och en flamma af förskräckelse och vrede flög plötsligt öfver hans ansigte. — Inqvartering!. .-Och det rapporterar man icke genast! Laura berättade händelsen kort och sannings-! enligt, och tanten nickade, bifallande, åt henne, hvarefter hen, vänd till sin man, yttrade med mild röst: — Jag hade gjort som hon, Alcibiades. En! ing, blödande hjelte; en af den store Titans tappre hjeltar ....och dertill en nödställd son af det! jerrliga Roma! O! äfven du hade gifvit honom