Aftonbladet – 14 mars 1845, sida 1

es vid Norrlandsgaian: i P. H Höörs vid Nybrogaten; i Röda Slussgatan. ANNOXSER emoltagas i förstnämnSERENA ASATNARRTETTIBRIEE LL ETT TNT FIRST AE missnöje emot privatbankerna är det, att deras sedtar icke bifva emottagna i Kronans uppbörd. Detta vållar en stor olägenhet för allmänheten, men har utan tvifvel varit riktigt. Ett fjerde skäl till missnöje är förmodligen afunden på den stora vinsten, och tanken, att om a!lmänheten skall på detta sätt beskattas, och hon bör egentligen icke kunna klaga deröfver, enär den icke beta:at högre ränta, än den lagligen bestämda: så borde vinsten åtminstone tillfalia staten. Man bör visserligen icke förtänka den enskilde, att han begagnar ett lofligt medel till vinst. Men jog instämmer med dem, som hellre unna denina åt staten, än ät den enskilde. Man har äfvenleIdes varit missnöjd med privatbankerna derföre, att deras lån hafva befunni:ts undergräfva låntagare af allmogen, isynnerhet dem, som genom dessa lån kt förvärfva sig fistighet. Detta n nöje har man väl icke bestämdt uttatat, men, eniigt min tanka, finnes det ofelbart temligen allmänt. TI det fallet äro likväl icke privatbankernas län värre än Diskontlånen. som lemnas af Riksbanken, men genom priIvatbankerna har man i vidsträcktare mån kommit under fund med berörde förderfliga förhållande. Man säger vidare, att privatbankernas sed:ar uttränga Riksbankens ur rörelsen, hvaraf följden blifyer att Bankosedlarne så mycket lättare kunna användas till silfyers uttagande. Sålunda verka privatbankssediarne, så som vore de i sjelfya verket bankosedlar. De hafva ock utan tvifvel höjt värdena både på varor och egendom, på sätt som alla förökningar af rörelsekapitaler göra, då de she för histgt. När nu härtill kommit silfrets minskning genom en ofördelaktig handelsbalans och varuprisers fall, så hafva äfven privatbankerna fått sin andel af det altmänna missnöjet, ej blott öfver den skada de gjort, utan ljemväl öfver den, som de ej kunnat förekomma. Hvad jag. för min del, väsendtligast har emot dem, lär den våda, hvari de kunna försätta Riksbanken. Om en privatbank råkar i förlägenhet, så drager han lätteligen andra privatbanker med sig. En sådan olycka medförer åtminstone riksdag, och när den inträffat, så kan han medföra fara för sjelfva Riksbankens bestånd. Min tanke är följaktligen, att privatbankerna ej böra i deras närvarande skick få efter oktroyens slut fortfara. Då återstår frågan: skola de alldeles upphöra, eller skola de fortsättas under någon annan lämpligare form? Att de få fortfara med egna sedlars utgifvande, anser jag olämpligt af redan anförda skäl. Att låta dem röra sig med Riksbankens sedlar, anser jag äfven oriktigt. De skulle nemligen då kunna vålla Riksbankens ofärd, om de icke nog försigtigt förvaltades. Jag tror således lämpligast vara, att Riksbanken, i den mån privatbankernas oktroyer upphöra, upprättar filialkontor i landsorterna, för att öfvertaga den rörel!se, som privatbankerna förut drifvit. Man invänder häremot, att om så skedde, finge Banken egentligen icke större styrka, än för närvarande, emedan sedelstocken vore tiika stor och blefve större. Men Banken finge likväl en större säkerhet derigenom att han hade hela rörelsen under sin egen vård. Då nya Bankosedlar måste utgifvas för de ingående privatbankssed! arne, mäste Riksbanken upptaga silfverlån, på det att icke proportionen mätte förtryckas. Den ränta, Banken finge för sina lån inrikes. kunde då användas att godtgöra räntan på de utländska lånen, o.s.v. Man invänder måhända, ait filialkontoren skulle blifva sämre förvaltade, än privatbankerna för närvarande äro, och att de utan tvifvel skulle gå till väga med samma mildhet som Bankodiskonterna. Jag medgifver detta, isynnerhet om Banko-reglementet blifver iika obestämdt, som hittills, så att Distont-direktienerna kunna taga råd af deras goda hjertan. Men om man inrättade reglementet så, alt direktörernes arfvoden förringades i samma proportion, som förluster gjordes, så vore kanske att hoppas att Bankodiskonten här i Stockholm och filialkontoren i landsorterne skulle blifva skötta med samma omtanka och strängbet, som privatbankerna hittills, och då hade man ju funnit hvad man ästundar. En hufvudsak vore på detta sätt äfven för allmänheten vunnen, den nemligen, att hon finge blott ett enda sedelmynt i sina händer, nemligen Riksbankens, samt att atv:a de prejerier och olägenheter, hvarför allmogen och andra nu äro utsatta, upphörde. Jag tror, att om privatbankerna på detta sätt upphörde, så komme allmänheten icke att lida derpå, Banken vunne en större säkerhet och Ständerna hade af privatbankernas förvaltning lärt sig att bättre förvalta sin egen lånerörelse.n Friherre HERMELIN, A. SÖDERLING. Tiden är långt framliden och jag skall derföre icke uppehålla KR. o. Ad. med något vidlyftigare anförande, Det är några anmärkningar som här blifvit gjorda, hvilka uppkallat mig. Fa ledamot har nemligen sagt, att han heldre unnade vinsten af ett lands penningerörelse åt staten än åt enskilda. Jag vill icke i allmänhet bestrida denna sats, men jag vill hemställa, huruvida antingen staten eller den enskilde är bäst i tillfälle att bedrifva bankrörelse. I fråga om att uppehå:la myntvärdet, torde staten lämpligast kunna uppfylla ändamälet, men deremot, då fråga är om att understödja näringarne, tror jag, att man med skäl kan påstå, att de enskilde fulit kunma tåla iemförelse med staten i afscende på ändam:? älsenligheten. Jag vill framställa den fråga, på hvad sätt skall riks(banken kunna drifva den af privatbankerna hos oss begagnade korta kreditivrörelsen? Månne det kan