Aftonbladet – 14 mars 1845, sida 1

så ung .... öfverhöljdt af blod är det bleka ansigtet och denna kalla hand bar säkert utöfvat mången hjeltebragd, i åsyn af verldens störste bjelte. Jag tar skulden på mig, Pietro. Rops hit pigorna; vi miste bära honom in. Ar han sårad till döds och alldeles förlorad, så skola åtminstone kristliga händer bädda honom mjuk under lidandets sista stunder och Vi skola ren: våra samveien från skulden af försummad menskligbet. Fåfängt skulle man söka skildra huru den unge krigaren blef till mods, då han, vid återvinnandet af sin fulla sansning, befann sig, till hällten afklädd, i en mjuk och beqväm säng och i ett trefligt och vackert rum. Än mer: då hans ögon hade återfått sin fulla synförmåga, Varseblef han, bredvid det gamla gråhufvudet, en qvinlig hjelparinna, hvars åsyn erinrade honom om de idealiska gestalterna på de odödlige romerske mästarnes taflor, och till hvilka ban hittills förgäfves sökt något original, ehuru han under tre års tid följt den kejserlige eröfraren genom så månsa af Europas länder. Hvad erfor han då det sköna hufvudet med englaanletet böjde sig ned ill honom, mildt och vänligt tilltalade honom på hans hemlands välljudande språk och då den unga datmen slutligen fattade silfyerbägaren, som innehöll en välsmakande läskedryck, och sjelf förle den till hans heta, torra läppar? — Madonna! — var det enda ord han kunde ramstamma, hvarefter han åter öfverväldigades ut matthet och hans ögon slöto sig ånyo; men len sköna bilden följde med under hans drömnar och den förblöddes af smärtan vanställda anetsdrag antoge härvid ett annat uttryck och fin