Aftonbladet – 14 mars 1845, sida 1

Bazaren vid Adolf Fredriks torg, samt i huset A 598 vid KA OSS MSN ES SERA SE TTT EAST ASEA LT riket, och jag skulle för närvarande vilja föreslå. att minimisumman för en privatbank bestämdes till 2 millioner. Följden deraf skulle blifva, att de mindre privatbankerna ingirgo i de större, och på detta tt kunna de, under förhoppning att de blifva lika il förvaltade som hittills, lända riket till gagn. — Jag instämmer med dem, som yrkat återremiss. Hr HJERTA, LARS: Då sannolikt detta belänkande kommer att återremitteras. utan fattande af något beslut, så tjenar det icke någonting till att förlänga diskussionen med upptagande af de skäl. som blifvit här anförda. Jag vill blott anmärka, att ctt par talare hafva misstagit sig om några delar af mitt yttrande. En talare har nemligen förmenat, ati jag skulle hafva klagat deröfver att privatbankernas maximibelopp vore för stort i hänseende till fonderna eller teckningssumman. Långt derifrån har jag tvertom Ytrat, att jag trodde det vara både orätt och opolitiskt att inskränka detta maximibelopp. så vida nemligen man sätter behöriga kontroller emot m bruken, genom att icke låta privatbankerna utgifya egna sedlar, ätminstone. Det var angående maximibeloppet, som jag yttrade, att jag trodde, det man för kreditens underlättande icke borde fordra en a!!tför stor summa. Friherre Cederström, Jacob, har sedermera framställt en invändning emot detta mitt anförande, men om friherr? Cederström hade tagit i betraktande det sätt, på hvilket bankrörelsen i andra länder för det mesta bedrifves, så skule hin funnit, att det ges ganska många banker. hvilkas kontanta insättningar icke äro så mycket som 206,600 Rdr Sv. Bko. I detta ögonblick finnas, enligt en uppgift, som jag sett just i de sista dagarne, i England icke mindre än 70 kompani-bantker och 300 privatbankir-rörelser; och grundfonden för många af dem uppgår, såsom jag sett uppgifvet i en tidning, icke på långt när till 200,000 Rdr. Såsom det nämndes i mitt förra yttrande, tror jag, att det är fördelaktigt för den allmänna rörelsen och den allmänna säkerheten, att en bank icke får gripa alltför mycket omkring sig, och sålunda förvansila sina förndelser till ett slags tvångsmynt för he!a provinser. Likaledes var det ett misstag af en talare, då han trodde, att jag skulle hafva klagat öfver privatbankernas rättighet att på förhand afdraga räntan. Jag har endast sagt, att en af anledningarne till missnöjet med privatbankerna,l efter milt förmenande, läge deruti att dessa banker finge uteslutande begagna sig af en förmån, som vore andra förnekad, hvilket synes af den 24 S i lagförslaget. Tvenne talare hafva velat vederlägga dat inkast, jag gjorde om privatbankernas vägran att emottagza nya bolagsmän, med det svaret, att alla aktierna icke kunde fås fulltecknade vid bankernas början. Men jag vidblifver likväl min anmärkning och kan såsom stöd för densamma hänvisa de värda talarne till protokollet öfver ett sammanträde med Wermlands privatbanks bolagsmän, der sådane ansökningar afslogos, emodan man ansåg bankens rörelse redan fullt motsvara provinsens behof. Dessutom känner man ganska väl. att fråga har varit om serskilda bankers inrättande på andra ställen, men att de redan existerande bankerna, till exempel den i Småland, afböjt detta genom att i stället inrätta filia!:afdeningar af deras egen bank, hvilket likväl ingalunda medför samma lättnad för de orter, hyarest filialkontoren äro inrättade, som om de hade sina egna banker. — Vidare vill jag icke nu inläta mig i saken. Hr von HARTMANSDORFF, AUG.: Då frågan. huruvida privatbankerna skola få qvarblifva cller icke, rätteligen bör afhandlas vid den första punkten af Utskottets betänkande, anser jag mig nu också böra härom uttala min mening. Frågan är, om en inrättning afvidsträckt beskaffenhet och starkt inflytande på den allmänna rörelsen skall upphöra, hvilket blifvit yrkadt, dels i andra Stånd, ds här. om icke i öppna ordaiag, åtminstone förtäckt, genom de vilkor, man velat fästa vid bankernas fortfarande. Först torde man likväl böra fråga: hvad ondt hafva de gjort? Åtskillige anmärkningar hafva emot dem ägt rum, och en talare har utsagt, hvad som, enligt min tanke, måhända väckt första missnöjet med dem. Sedan han uttalat det, kan det för en Bankofullmäktig vara lättare att säga det efter. Det var nemligen friherre Hamilton, som omtalade huruledes privatbankerna varit strängare än Riksbanken vid läns beviljande. Det hafva de också utan tvifvel varit i dubbelt afseende. Dels hafva de fordrat större säkerhet, än den som vanligen fordras vid Bankodiskont-lånen; hvilket jag icke räknar privatbankerna till last, utan tvertom till förtjenst, emedan de förvalta sina penningar med den omtanka, som ägare vanligen hafva om sin förmögenhet. Imedlertid har detta utan tvifyel väckt missnöje, derföre att läntagare varit vana vid en större mildhet i Riksbanken. Dels hafva ock privatbankerna iakttagit en större stränghet vid länens återfordrande. När de funnit fara vara på färde, så hafva de nekat nya lån, och inskränkt sin lånerörelse. Sådant skulle anses för det allra förskräckligaste, som Riksbankens fullmäktige kunde förelaga sig; och emedan de icke heller gör det, sä har allmänheten funnit en utomordentlig stränghet vara af privatbankerna utöfvad. Mildheten hos Rikets Ständers Bank, i fråga om låntagare, har måhända gått så längt, att desse, för att kunna godtgöra privatbankerna, fått i Riksbanken låna på samma klena säkerhet, som privatbankerna icke velat antaga. Kit tredje skäl till