Aftonbladet – 13 mars 1845, sida 3

(Insändt.) PREMISS OCH KONKLUSION ÅF EN JURIS OCH RIDDARHUS-TALARE. Det skulle numera tjena till föga eller intet a! framträda till försvar för hvarken den ena eller ar dra af de två så olika åsigter, som blifvit uttalade frågan om den famösa Hartmansdorffska adresser då den redan är å vederbörlig ort afgjord och all männa opinionen derom temligen stadgad, samt d man erfarit att de mest klara och logiska skäl Pp den vVederbörliga orten ingenting betyda, utan måst gå under för den för tillfället öfvervägande, ligand voteringsmakten; det må endast vara tillåtet att yttr några ord å den arma logikens vägnar, som unde denna diskussion rönte en så obarmhertig medfart Ibland. de flere i detta hänseende så marquant anföranden, man hade tillfälle afhöra, torde i syn nerhet ett af herr Robert Teophron Cederschöld var förtjent af en närmare uppmärksamhet. Ehuru oväntadt det var att erfara af honom der brist på all parlamentarisk takt, som ådagalägge derigenom att man gör en annan, redan för länge sedan afgjord fråga till föremål för öfverläggning vill Insänd. dock icke uppchålla sig dervid, ty der. om var herr C. icke ensam, utan, som friherre Tersmeden ganska rigtigt anmärkte, hade de fleste af dagens talare ätergått till den gamla tvisten om den lika arfsrätten, i stället för att endast yttra sig om adressen. Oväntadt var dock, att herr Cederschöld, efter åtskilligt ordande, pästod att Adelns olika arfsrätt icke kunde vara annat än ett privilegium, ehuru han icke visste någon Kongl. Maj:ts stadfästelse derDå att åberopa såsom stöd för sitt påstående; samt att han, likasom triumferande öfver att hafva anskaffat en så dråplig premiss, gjorde den om möjligt innu dräpligare konklusionen, att Kongl. Maj:t icke san frånlaga Ridderskapet och Adeln den olika arfsätten, utan Ridderskapet och Adelns eget medgifrande. Hvad skall man säga, när en talare, hvars egentiga fack är juridiken, kan inför ett Riksstånd föröka göra en slik argumentation gällande, och deröre till och med belönas med bifallsrop? Man kan isserligen säga, att slutsatsen står i rigtigt förhålande ti!l premissen; men erkänner då icke Herr Celerschöld, att när premissen är falsk, om man också ille derpå bygga tusen följdriktiga konklusioner, elå den sköna byggnaden ramlar som ett korthus id minsta flägt äf det sunda förnuftet? Saken är i ig sjelf af den beskaffenhet, att den gör alla kom