Aftonbladet – 13 mars 1845, sida 3

fattaren är att han, ofta nog, välj mycket förutsätter kunskaper och uppfattningsförmåga hos folket; han gör deri, enligt vårt förmenande, orätt mot både sjelfva saken, folket och sig sjelf; ty en författares första pligt är att göra sig förstådd och ej hos sina läsare förutsätta mera förmåga och forskningsanda, än hos sina vänner och bekanta. i; I det nu utkomna häftet (det 4:de) har författaren vidrört ett ämne, som, sedt från sedlig och religiös synpunkt, kanske är det vigtigaste han kunnat behandla: neml. nykterhetssaken och dess förhållande till dietetiken. Om man tillser huru det förhåller sig med denna reform, som bland alla är den nödigaste, emedan det fel den bekämpar griper djupast in i samhällets rot och dödar den, så finner man med ledsnad, att den ej vunnit några stora segrar, att den år från år blifvit mindre verksam i sin första ursprungliga rigtning. Det finnes många ädla män som kämpat och kämpa för denna sak, med ord och exempel, och om de ej lyckas, får man icke söka denna motgång hos saken sjelf eller ensamt i folkets motspänstighet, utan till en stor del tillskrifva den förlamande gången i reformen det sätt, på hvilken en mängd bedrifvit den. De upplyste, de redlige kämparne för den goda saken kunna sörja öfver, men ej finna sig förolämpade af, alt en mängd löst folk, utan kunskaper och utan förmåga, trampat i deras spår och bortplånat dem. Imedlertid är det temligen gifvet att en stor mängd nykterhetssällskaper till en del alldeles inställt sina möten och således sotdött af inre svaghet, till en annan del väl fortfara, men blott ett skenlif som ej består i annat än att ett par gånger om året sammanträda för att höra ett tal, som sedan tryckes, men ingen läser. Annu finnes det andra nykterhetssällskaper, som bära nykterhetsreformen till skylt; men som egentligen ej äro annat än läsarekonventikler, från hvilka så kallade Bättringsropare, utgå, som predika fanatism i landet, med en inledning rörande nykterheten, liksom för att slå en skyddsstämpel på sin handling och göra den oåtkomlig af lagen. Blott få nykterhetssällskaper utom det i Stockholm äro verksamma och ett par i Östergötland: det ena vid Gusum, stiftadt af major Ekenstam, som så ärligt och så öppet kämpat för saken, och det andra i Quillinge socken, ledt af den älsklige läraren i församlingen. Orsaken till denna allmänna kallsinnighet ligger, som det synes, i sältet och utspringer ur alla de inkonseqvenser och lösligheter, som blifvit begångna af personer, som kanske menat väl, men förstått sin sak illa. En reform, om den ej blott skall vara skenbar, bör hvila på en sann och fast grund, som ej faller tillsammans för satiren eller behöfver annat försvar än sig sjelf. Det är äfven af vigt att de män, som så ifrigt omfalla nykterhetsreformen, ej kämpa .mot andra reformer; emedan man i den händelsen anar iycksökeri bakom det varma nitet; man vill gerna ;ro att desse, som strida mot folkupplysning och! rihet och för nykterheten, söka att lämpa sig efter den reformerande tiden i blott ett endaj all, nemligen det som ingår i deras enskilda inresse. . Absolutismen är i sig sjelf ej möjlig att förvara sådan som den nu predikas, bekajad med hjelpliga inkonseqvenser för att inleda de bätre, då förnämare, i de reformerandes leder; den lar dessutom det stora felet att nykterhetsvänen utsättes för allt det gäckeri man i allmänhet astar på öfverdriften och således antingen tvinas till affall eller också att blifva en menniska ull af andligt högmod, som i sin egen förträffliget och sin ofelbarhet söker styrka och tröst mot len begabbelse, hvarför han utsättes af verldens varn): han blir då lätt en af dessa väckte och Ierrans utvalde, som väcka oro och bekymmer, ch följden af hela hans nit blir hat och förakt ör den sak han försvarar. Både han och dess rets hade vunnit på, om han ej varit absolut, m han ej varit ifrare, men deremot helt enkelt n klok menniska, full af välvilja mot sina bröer. Man skulle kunna skrifva mycket om den aken och tillfällen saknas visst icke; måtte likäl mången nykterhetsvän genomläsa doktor L:s lia afhandling och derefter lägga handen på hjerat och fråga sig, om han ej på det hela har rätt. Af en Läkare. bon Sc PR NM mm (Insändt.)