Aftonbladet – 13 mars 1845, sida 3

1 ISUVULTRTI etnintetet Adatnd IUTIL tauUlleagdd, ill MN UHIUIL i en obehaglig erfarenhet af det befängda sätt, på hvilket man der, efter boken, användt medikamenter; man kan nästan taga för afgjordt, att man misstagit sig i nio fall af tio; att man öfverhoppat de symptomer, som gifva sjukdomsbilden, och uteslutande fästat sig vid något tillfälligt, något som icke tillhört sjelfva det hufvudsakliga onda. Medicinen har likväl tvenne vägar att gå; den ena är den vetenskapliga forskningens, och denna blir och miste alltid blifva vetenskapsmännens uteslutande egendom, så vida man vill försöka att göra läkarekonsten till något som beherrskar naturen; försöket är berömligt, fastän man aldrig skall uppnå målet, och gör nytta derigenom att det vidgar vår synkrets och väl mnågon gång skall få en fast utgångspunkt, äfven för forskningarne; den andra vägen är den enkla, der man följer naturen i spåren och gifver den tillfälle att sjelf öfvervinna det onda: denna väg är den enda, folket kan och således äfven bör beträda. Vattenkuren är början till en dylik enkel botningsmethod, emedan den endast och allenast rör sig i och omkring organismens egna förmåga att bota sig sjelf eller, som de lärde kalla det: vis medieatrix nalure. Det är med naturens sjelfbotningsförmåga, som med ordet fädernesland,; alla tala derom, men blott få göra något derför. Man liksom blyges för att använda den, fastän man måste erkänna den, och derföre lemnas den ofta nog ur sigte, emedan man så gerna vill visa att man vet något mera än den der organismen, som, utan att veta deraf, så förträffligt förstår att reda sig. Imedlertid är det troligt att vattenmedicinen tar ut sin rätt, ätt vara folkmedicin, att blifva det husmedel, som man använder, tilldess en läkare ex professo kan komma, och som älven förmår bota en mängd åkommor, utan all vetenskapens mellankomst, så vida ej konsten att låta organismen bota sig sjelf också är en vetenskap. s Man måste derföre vara doktor Lagberg tack skyldig, att han börjat dermed, och om äfven någon skråmästare i sitt begär att bibehålla det gamla i medicinen, det, som man påstår vara bevisadt genom en tusenårig erfarenhet (fastän det är temligen svårt att hitta något sådant) skulle anfalla honom, och hans lära, tro vi, att doktor Lagberg ej behöfver försvara det ena och förmår försvara det andra. Inom medicinen finnas också konservative, som besvurit norma fidei och som anse en hvar, som tänker annorlunda och isynnerhet dem, som våga uttala sin öfvertygelse, för affällingar, för Belials barn, och söka att neutralisera det farliga nyhetsmakeriet genom att helt enkelt förklara kättaren för galen; ty i våra upplysta tider får man naturligtvis beklagligen ej! bränna honom, hvilket eljest vore en genväg.! Doktor Lagberg har likväl med vattenmedicinen! sammanbundit hela naturens sjelfläkningskraft, äfven uppväckt under andra inflytelser, än dem af! kallt vatten; han har således fästat uppmärksamneten vid animala magnetismens fenomener och illa sådana, som dermed stå 1 sammanhang. Man . vill gerna anse dessa saker ej tillhöra vår uppysta tid, och vill rent af förvisa dem till barncammaren, under namn af ammsagor. Det är!: ikväl ej utan skäl, att åter framdraga dessa oför-: clarliga fenomener till pröfning, emedan det ej! r gilvet, att en sak är omöjlig, derföre att vi ej!t kunna förklara den. Det finnes ett, som kallas aturforskning, der forskaren, som ett ödmjukt ;ch lydigt barn, smyger sig in till naturens hjerta ch hör dess moderliga hviskningar, och som selan förkunnar verlden hvad hans moder sagt. itt annat är, hvad man kunde kalla naturrefveri, då forskaren trefvar på småsaker, och ör sig reda blott för en del af naturens drägt, nen aldrig får se hennes ansigte, och ej får öra ett ord af hennes mun. Begge äro nödvän-, liga, men naturtrefvaren är lika litet naturforI kare i sin rätta bemärkelse, som dagakarlen,: ;vilken högg sten till Peterskyrkan, var en Mihael Angelo. En sak är det att plocka samman acta, att handtverksmessigt lägga dem i en viss rdning och numerera dem — och något helt nnat är, att af dessa facta uppresa en byggnad, vars spira höjer sig mot himlen. Den förre be-la öfver endast flit; den sednare behöfver snille och !n jerta i förening. Det är också klart, att den fi ;rre ej kan begripa den sednare, ty en hvar aner sitt för bäst. Det är af denna orsak, man i vår experimenrande tid, då man i de flesta vetenskaper blott åller på att samla rudimaterien till en ny ve-lo enskaplig byggnad, i stället för den gamla, somjsg der af ålder, ej kan rätt uppfatta den id, somd g lj Oc omma -barnatron, till denna verld full af aninir, der förut en Newton lefde; man tror, med ;t ord, ej annat, än det man kan taga på med inderna, det man kan se med ögat, höra med onen och lukta med näsan. at Folkskriften om Vatten och Andan innehål-sk r således äfven ting, som förnekas derföre, att är ej äro åtkomliga för våra fem vanliga sinnen, kG sh författaren har en hård kamp att bestå medjä r tids kloke och förnuftige. va Imedlertid står hela den id, hvarifrån han lig sår, i samma förhållande till den vetenskapligasö edicinen, som den fromma barnatron står tilllfö lärdes theologi, inom religionen. Det synes vi: ra hans mening visa, alt menniskan blir lika !2 ef rö h: