Aftonbladet – 13 mars 1845, sida 2

lingar oftast uppfattas ur en origtig) ej sällar rent af vilseförande synpunkt. De förvirrande griller, som härigenom uppkomma, grundlägg: stundom, i förening med andra omständigheter ett hela lefnaden igenom fortgående öfvermod Denna egenskap verkar ej sällan menligt på sedernes renhet, hjertats godhet och de menskliga dygder, som pryda medborgaren. Den har derjemte, enligt historiens vittnesbörd, rätt ofta alstrat statshvälfningar, i hvilka förräderi och trolöshet i hög grad gjort sig gällande. Det är ingalunda min mening, att i detta afseende uppdraga den dystra taflan af förflutna tider. Icke heller har jag för afsigt, att skildra de samhällsvidriga följder, hvilka möjligen kunde uppkomma af vissa, denna riksdagens betänkliga företeelser. Betraktelserne deröfver uppskjuter jag gerna till en annan tid. Hufvudfrågan är nu hvad göras bör, då Ridd. och Adeln försakar äran att i nationalrepresentationen ingå såsom rätt och slätt Svenske medborgare, för att i stället uti densamma orubbligt bibehålla sig såsom ett sjelfskrifvet Riksstånd. I bredd med bildningens framsteg växa äfven nationens fordringar. De gå 1 främsta rummet ut derpå, alt landets innevånare danas för den stat, hvilken de tillhöra. — Utbredandet af den intellektuella och sedliga kulturen är följaktligen ett af våra förnämsta oeftergifliga åligganden. Mången tror sig hafva gjort nog, då omsorgen inskränkes endast till vården om personlig säkerhet och beqvämlighet, samt till det yttre välbefinnandet. Men en så trång begränsning af representantkallet utmärker en ensidig och sjelfkär uppfattning af föremålen för statsmannaverksamhet. Vi hafva till uppgift, att om landets allmänna moraliska och materiella behof grunda en stadgad öfvertygelse, att väcka den medborgerliga känslan och att sträfva för de anordningar, hvilka säkrast befrämja den allmänna välfärden. Ingen misströstan bör härvid ligga i vägen. Småsinne, harm och förtrytsamhet böra undertryckas, för att med ädel kraft och beslutsamhet kunna fortgå i arbetet för statsförfattningens förbättring. Fasthet i reformerande grundsatser och i ihärdighet i bemödandet för deras utveckling och framgång verka alltid välgörande för det stora hela. Derigenom bevaras ock den sanna grunden för fria och fredliga rättsförhållanden. Representationsreformen måste slutligen gå, ehuru den icke går med stormsteg. Borgareståndet, som i närvarande omständigheter allena representerar landets medelklass, har, i följd at sin ställning, ett jemnförelsevis större inflytande i detta hänseende. Att rätt använda detta inflytande, att deraf göra ett ädelt bruk och att med klok urskiljning, utan menniskofruktan, begagna det till stadgande af en grund, som slutligen försäkrar fäderneslandets heliga sak om en bestämd seger, fordrar upphöjda åsigter, karakters-fasthet och fullkomlig oafbängighet af egoistiska beräkningar. Mellan de båda ytterligheter, som kämpa om öfvervigt, befinner sig Borgareståndet på en förmedlande punkt. Man väntar med skäl af Borgareståndet, att det begagnar sin fördelaktigare position, för att omsider göra reformens möjlighet till en sanning. Härtill fordras, att Borgareståndet icke fördjupar sig i inbördes tvister, och icke alltför mycket uppehåller sig med dagens små intressen. Derigenom löper Ständet fara att splittras i sin kraft, och uppmärksamheten afledes från de frågor, hvilka derpå ega högsta anspråk. 1 representations-frågans nuvarande skick, då å ena sidan i det yttersta förfäktas fortfarande af ett privilegium odiosum, och å den andra förbättringen deröfver lätt kan reta till öfverdrift, har Borgareståndet att främst föra intelligensens, den harmoniska ordningens och den sansade frihetens talan. Det är denna frihets rätta bruk, men ej dess missbruk, som innehafvarne af nyssnämnde privilegium egentligen frukta. Det är så mycket mer maktpåliggande, att Borgareståndet rätt uppfattar sin mer än vanligt stora betydenhet, som det numera, sedan ett politiskt missnöje och ett envist vidblifvande af förmenta ståndsprerogativers obegränsade anspråk inom en ansenlig del af representationen bildat en ny, förut sällspord, opposilion, otvifvelaktigt är hos Borgareståndet förnämligast, som obetingadt väntas det fasta och uthållande stöd, hvilket Regeringen, för att kunna fortgå i reformerande riktning, hvarken kan eller bör sakna. Ju mer Borgareståndet arbetar för utbildandet af en allmän anda, ju mer närma vi oss det mål, som eftersträfvas. I allmänhet kunna de kastmessiga privilegiernes yrkade rättigheter, behof och intressen icke tillerkännas vidsträcktare afseende, än så vidt de icke förnärma Statens id och menniskovärdets höga, allmänna rätt. Grundtankan för en konstitutionel statsform måste vara, att, så mycket ske kan, förverkliga begreppet om staten. Dess syftning bör i det hufvudsakliga vara att för