Aftonbladet – 13 mars 1845, sida 2

med plötslig beslutsamhet framträdde hon till honom och fattade hans venstra hand, skickligt undvikande det blixtrande mordväpnet: — Försvara sig ämnar han? frågade hön ängsligt. Qvardröja här ämnar han och troligen mörda min far? ... Nej — det får: han icke... det skall han icke. Gud sjelf inger mig i denna stund en tanke. Säkert kan jag rädda hönom, om blott hans fötter förmå bära honom hundrade steg härifrån. Ifrigt började nu den unge krigaren ätt göra frågor. Då berättade flickan att en -herregård fanns der i byn. Ezaren till densamma var en rik herre, sade hon, men ingen var honom serdeles bevågen, emedan ett rykte gick, att han ej skulle vara ärligt tyskt sinnad: Hon tillade, att officerns främmande språk var egentligen det som påmint henne om herrgården, emedan hon ofta hört frun och fröken der tala just detta språk sinsemellan och hon deraf slöt att dessa, som ej voro födda i Preussen, säkerligen måtte härstamma från samma land som den främmande. Hon erbjöd sig att ledsaga honom till herregården, der han sannolikt skulle vara i större säkerhet än här, i denna obevarade bondkoja vid öppnå landsvägen. Med Kflig värma omfattade den sårade denna frälsningside, och hans krafter tycktes af hoppet bli återlifvade. Flickan kastade kappsäcken bakom en kista och lofvade att förvara den på: höskullen, tills han skulle afhemta den. oo— Får du höra att jag är död, så är du min arfvinge, sade Alessandro och vacklade ut i den kolmörka natten, stödd på sin unga ledsagerskas arm. Under den korta, men för honom ganska