Aftonbladet – 11 mars 1845, sida 3

om de icke få efter trons analogi förklaras, såsom t. ex. uti Christi tal vid yttersta domen Matth. 235 34—43, .der endast gerningar omtalas, såsom orsal till evig salighet eller evig fördömelse. De vigtiga skälen, hvarföre antagandet af en ovil korlig aflösning vid skriftermålet, såsom klagandernq yrka, icke kan i underdånighet tillstyrkas, äfvensom deras ensidiga uppfattning samt brist på consequens och omdömesförmåga, då de gifva den gamla Psalmboken ett ovilkorligt företräde framför den nya, anser Consistorium i underdånighet Doktorerna Grape och Nordlander i sina utlåtanden med fullkomlig tydlighet hafva ådagalagt. På grund af hvad i underdånighet blifvit anfördt. och då deraf torde synas, att klaganderne genom cnsidiga förklaringar velat påbörda kyrkan lärosatser, hvilka den aldrig erkänt för sina, om ock, enligt klagandernes föregifvande serskilde lärare skulle hafva framställt från våra symboliska böcker afvikande läror, hvilka billigtvis ej kunna läggas sjelfva kyrkan till last, anser Consitorium i underdånighet de af klaganderne mot kyrkan riktade beskyllningar för irrlärighet, och det försvar, de på dem velat grunda, för sin redan skedda afvikelse från kyrkan samt för sih hotelse att fuilkomligt derifrån afsöndra sig, om ej deras underdåniga begäran att de gamla böckerna måtte återtagas eller med lika goda ersättas, i Nåder bifalles, helt och hållet obefogade. Då Consistorium likväl älskar tro, att klagandernes uppsåt är rent och att grunden för deras förfarande bör sökas uti ett varmt och välment, ehuru ej visligt, nit för renlärighet; då vidare författandet af lärooch andaktsböcker för den enfaldige och mindre upplyste, i hvilka reda och tydlighet aldrig nog kunna akttagas, är en så svår uppgift, att den aldrig till ullo torde kunna sägas blifvit löst; då de öfverklagade religionsböckerna utan tvifvel redan varit till ulmänt bruk begagnade tillräcklig tid för bepröfvande af deras ändamålsenlighet, då det betänkliga en söndring inom Kyrkan, som så länge egt rum ch snarare synes vilja fortfara och tilltaga än uppöra, utan tvifvel förtjenar uppmärksamhet och då let slutligen bör vara en öm angelägenhet för Kyrcan alt till sig söka återföra dem, som från henne fvikit; så anser sig Consistorium i underdånighet vöra icke allenast instämma i vederbörande Kyrkorerdars yttrade önskan, att klaganderne mätte med nildhet och öfverseende behandlas, utan ock tillstyrca nådigt villfarande af deras ofyannämnda underlåniga begäran så till vida, att nya Catechesen, mot hvilken skäliga anmärkningar visserligen kunna öras, måtte till män af bepröfvad insigt och andeig erfarenhet öfverlemnas, till bedömande, i hvilka fseenden den tarfvar förbättring, så att dels oroliga amveten ej måtte finna nägot anstötligt, och en inkränktare omdömesförmåga ej något förvillande, dels Illasinnade och svärmare, så vidt möjligt är, sakna Il anledning att under sken af ifrande för renlärigret inom Kyrkan sprida oro och tyedrägt.