Aftonbladet – 11 mars 1845, sida 3

dra tConsistorii UuUnderuaanbiga Ulldltalläc , och lar LUNsistorium till åtlydnad häraf följande i underdånighet anföra. Till befordrande af närmare upplysning om uppkomsten, utbildningen och närvarande beskaffenheten af den beklagliga söndring inom kyrkan, som genom lifrågavarande läsaresekt uppkommit, till vinnande af säkrare ledning vid bestämmandet af de tjenligaste medlen för dess återförande till kyrkan och då uti den underdåniga besvärsskriften förnärmande tillvitelser göras vederbörande presterskap, öfver hvilka det synes. billigt att tillfälle dem lemnas att förklara sig, har Consistorium trott sig böra infordra Kyrkoherdarnes i Luleå, Piteå och Skellefteå utlåtanden i ämnet, hvilka bärhos i underdånighet bifogas. Enär af desse utlåtanden inhemtas, att bemälte presterskap gått kl agandernes önskningar, så vidt de kunnat, till mötes, i det de medgifvit dem fritt val emellan den nya och gamla catechesen så väl vid den -lenskilda som offentliga undervisningen, samt i Piteå (och Luleå vid den offentliga och i alla tre församlingarna vid den enskilda andakten ännu tillåta bruket af den gamla Psalmboken jemte den nya, oaktadt all olägenhet och besvär, som detta, synnerligast hvad Catechesen angår, måste medföra, så torde Ö häraf lälteligen inses dels det hårda och orättmätiga Lluti kl agandernes beskyllningar mot sina församlings-Härare, de!s grundlösheten af deras klagan öfver sar i velstvång vid bruket af Cateches och Psalmbok. I anledning häraf och då det med skäl kunde anses öfverskrida den behöriga gränsen för detta underdåniga utlåtande, om Consistorium skulle ingå i granskaf alla anmärkningar, som klaganderne emot avarande Religionsböcker anfört dels i den underdåniga skriften, dels i de densamma bifogade I Christeliga anmärkningar,, författade af bonden N. P, Ericsson i Ersnäs, anser Consistorium i underdånighet tillräckligt att fästa sig vid det hufvudsakliga af deras klander emot nya Handboken, helst dermed sammanhänger och deraf förklaras nästan allt det öfriga, hvari de anse sig vara i strid med kyrkan. Härvid kommer förnämligast i fråga Döpelseformulairet, hvilket klaganderne finna så stridande emot den Heliga Skrift och våra Symboliska böcker, att de icke med godt samvete kunna låta sina barn efter detsamma döpas, emedan de nemligen sälunda skulle döpas under lagen till Mosen och icke till Christum, hvilket de förmena innefattas i den fråga, som näst före döpelseakten göres barnet: barn! vill du till denna tro varda döpt och genom dopet till dessa heliga pligter förbindas? de pligter nämligen som Frälsaren lärer i MaUh. 22: 57—539, så att meningen härmed vore den, att den nya hörsamheten och lydnaden, som är trons frukt, skulle sättas före och såsom ett vilkor för dopet samt lagens hållande ingå i rättfärdiggörelsens handling. Till en sådan tydning gifva likväl de anförda orden för ingen del anledning; ty här talas ju icke om något, som menniskan skall göra före eller under dopet, utan det, hvartill hon genom dopet förbindes och säledes efter dopet har att iakttaga. Alt nu menniskan genom dopet förbindes till lagens hållande är väl otvifvelaktigt; ty genom dopet blifver menniskan en Christi lärjunge och måste säsom sådan anses förbunden att hålla hvad Christus bjuder; men genom dopet blif-; ver hon tillika delaktig af nåden i Christo och vinner derigenom då den med tron omfattas, håg och kraft till lagens hållande icke blott efter dess bokstafliga, utan även andeliga mening; detta allt i enHighet med Christi ord vid döpelsens instiktelse: Döper allt folk och lärer dem hålla allt hvad jag eder befallt. Emellan klagandernes anförda ogillande af det nya döpelseformuläret och deras underdåniga yrkande, att jden ur detta uteslutna, men i det gamla förekommande, afsägelsen uf djefvulen och alla hans gerningar och allt hans väsende mätte ålertagas, eger en uppenbar motsägelse rum; ty då menniskan före dopet och utan den andeliga kraft, döpelsenåden förlänar, icke är i stånd att uppfylla Guds lag, ätminstone till dess inre mening, så är hon lika litet i stånd att afsäga sig djefvulen och alla hans gerninIgar och allt hans väsende, hvilket innebär detsamma, såvida intet medeltillstånd i andeligt afseende får antagas, utan menniskan står antingen under djefvulens magt, eller Guds, och icke kan öfvergifva den breda vägen, som drager till fördömelse, utan att inträda på den smala, som drager till lifvet. I sammanhang härmed angå ock alla öfriga klagandernes anmärkningar hufvudsakligen kyrkans lära om Lagen och Evangelium, om gerningarne och tron, hvilken lära de påstå vara falsk, så vida nämligen, att menniskan skulle hänvisas till sina egna, naturliga krafter, för att hålla lagen, hvarigenom nåden i Christo bortskymmes celler göres öfverflödig, och då Nattvardens begående uti en församling, der en sådan falsk lära bekännes, skulle innebära ett erkännande celler stadfästande af densamma, anse de detta vara ett fullgiltigt skäl att afhålla sig från detta sakrament äfvensom högst betänkligt, att Nattvardsungdomen, vid sin förberedelse till sakramentets åtnjutande, säger ja till en sådan oriktig och falsk lära, såsom cen gudomlig sanning och den rätta vägen till saligheten. Att nu ifrågavarande beskyllning innebär en uppenbar osanning bör väl för hvar och en vära klart af nya Catechesens svar på frågan: Kan någon menniska fullgöra eller fullkomligen hålla lagen? äfvensom af hvad den innehäller om Evangelium, om återlösningen, om tron, om rättfärdiggörelsen och ändteligen om helgelsen , hvilken tydii-s gen framställes såsom den Heliga Andas nådeverk: hos menniskan. Samma med våra symboliska böc-! ker ölverensstämmande lära innefattas i den nyals Å Y 1 Mor Hr TI ve Av et ve ke Psalmboken på så många ställen, och så tydligt i synnerhet der Nådens Ordning i sitt sammanhang förekommer, att om kyrkans mening här aldrig bör kunna uppstå något tvifvelsmål. Om nu annars någorstädes skulle förekomma ett yrkande på lagens! hållande eller goda gerningar, såsoidy Vifkor för sa-i ligheten, utan att det uttryckeligen tillägges, i hvil-) ken ordning de skola vara det, så måtte väl kyrkan4 ega rätt att få detta förstådt i enlighet med sin lära! för öfrigt, så nemligen, att dessa gerningar ingalun-: da äro att anse såsom salighetens grund, men likväl såsom ett vilkor för densamma såvida, att de såsom! kännetecken på cn lefvyande tro icke få uteblilva.!l När åter klaganderne vilja draga alla yttranden oml: gerningarnes nödvändighet, då det icke. uttryckeligen tillägges, att de skola vara trons frukter, der-: hän; alt Kyrkan derigenom yrkar på verkhelighet: eller egen tfärdighet, såsom t. ex, i anmärkningen j