Aftonbladet – 8 mars 1845, sida 2

ru det tydligen är just för folkets skull, som en regering finnes; och ehuru folket således är den högsta afgörande instansen (åtminstone efter verkliga förhållandet och i enlighet med historiens vittnesbörd) så är likväl detta i statsrätten för imanget folk, och serdeles för det tyska, ej någon erkänd grundsats. Statsrätten måste nödvändigt bringas derhän, att den blir ett troget aftryck af sakernas inre väsende, att den i sig upptager verkligheten. I en fristat gör tillämpningen SE sjelf. Bland monarkierna har Norge begagnat rätta ögonblicket. Visserligen har det gifvit Konungen rätt att två gånger säga velo, men ett verkligt veto finnes icke. Storthinget kan genom egen nationel maktfullkomlighet stifta hvilken lag som helst. Konungen kan på sin höjd fördröja den några år. Under den tid norska statsförfattningen egt bestånd, har han redan flera gånger sträfvat att erhålla ett absolut veto, och att sålunda bortvältra författningens stora grundsten. Men dertill var hans kraft otillräcklig: Norrmännen veta, hvarom frågan är. Konung QCarl Johan hade bort komma ihåg, hvad han en gång sjelf sagt: pvEn Konung måste följa sitt folk, äfven om det misstager-sig Vi lemna här den frågan ovidrörd, om ett folk på det hela kan misslaga sig, och i hvilken mening. Visst är, att det är sjelft sin högsta domare och ledare, och att ett fritt folk, om än aldrig så litet, är ädlare och mäktigare, än ett stort folk ofritt. Man har o:ta invändt mot ett suveränt hus al lagstiftande folkombud, att det saknar motvigt och kan begå de största dårskaper. Men härmed påstår man en orimlighet. Brukar man någonsin bredvid den enskilda personen, då han kommit till myndiga år, ställa en eller fiera väktare öfver hans seder? Måste han icke vandra sin lefnadsbana fram, ensam och sjelfständig? På samma sätt förhåller det sig ock med en nation och med dess lagstiftande församling; den sednare måste vara ett troget uttryck af den förra.