Aftonbladet – 8 mars 1845, sida 2

grupperingar af de högvördige ledamöternes spridda yttranden stå i någon den ringaste strid med det hela. Jag påstår tvertom och vädjar derom till hvar och en, att skildringen återgifver totalkarakteren med fullkomlig trohet, och vill blott angilva hvad som egentligen föranledt den method jag begagnat. Den diskussion, som omedelbart föregick det högv. ståndets ifrågavarande beslut, upptager nemligen mer är tretton tryckta ark af ståndets protokoll, och jag har således 1 min öfversigt deraf, omöjligt kunnat vidröra annat, än det mest framstående och karakteristiska. Amnet indelar sig naturligt i vissa hufvudpunkter: den om behofvet al en representationsförändring; den om eftergifter af vissa privilegier, såsom vilkor för förändringen: samt slutligen frågorna om det framställda förslagets principer, härkomst, form, syftning, vilkor, verkningssätt och följder. Endast genom de utmärktare sasernas grupperande kring dessa hufvudpunkter, är det också möjligt att öfverskåda hvad de högv. antagonisterne tillsammans haft att invända. Å Den som på afstånd betraktar riksdagsförhandlingarne, och vill se saken och meningarne, utan passion för eller mot personerna, liknar — som i så mycket annat — äfven deri betraktaren af ett skådespel, att han först och främst söker erhålla ett begrepp om spelets plan och karakter. De särskilda medspelandes bidrag äga härvid för honom intresse blott i den mån de samverka till totaleffekten. Behöfdes i öfrigt ett särskildt försvar för mitt sätt att härvid gå till väga, så kan jag åberopa ett analogt förfarande, (hvilket jag förmodar att de högv. fäderna torde blifva de sista att jälva), nämligen den så kallade bibelparallelismen — sammanställningen af de bekanta dieta probantia,, ur de heliga skrifterna — och jag tager mig blott friheten tillägga, att dessa blifvit sammansökta hos ganska olika förfaltare; i synnerhet olika hvad sjelfva inspirationen beträffar. Jag bör väl då äfven kunna boppas, att ingen ibland förslagets högv. antagonister kan finna någonting ohemulilt uti att se sina ytlranden underkastade samma operation, som de och deras föregångare sjelfva låtit bibelns helige siare vidkännas; i synnerhet som en analog uppmärksamhet äfven här blifvit iakttagen, genom ständigt hänvisande på yttrandets plats i grundtexten. Den tviflande eller öfverraskade kan härigenom med lätthet kontrollera citatet, och justera det, om i något enda fall, mot förmodan, något ord vore origtigt anfördt, oaktadt den mest samvetsgranna omsorg alt icke föranleda en annan uppfattning af frasens innersta mening, än den talaren sjelf verkligen hyst, i det ögonblick den framfördes. Skulle den härvid befinnas i strid med en eller fiera andra af samma talare, eller att den icke har någon mening alls, så är det naturligtvis icke paralieluppställaren, som kan förlänkas för en så beskaffad upptäckt.