Aftonbladet – 8 mars 1845, sida 2

borde alskramasIran antagande al gemensamma val. Näst härefter tycktes komma spådomarne om alldeles motsatt verkan af samma orsak, eller om konungamaktens undergång, hvilka också borde i sin mån vara afskräckande. För resultatet var det likgiltigt, om skrämseln fick insteg på det ena hållet eller på det andra; men alt sjelfmotsägelsen i dessa hvarandra upphäfvande spådomar icke skulle upptäckas, hvarken af konungen eller folket, var likväl det väsendtliga vilkoret för ifrågavarande resultat; och förutsättningen af en dylik blindhet, både hos konung och folk, röjer en missaktning för begges sunda förstånd, som asticker temligen bjert emot de djupa vördnadsbetygelserna åt den ena sidan och de frihetsvårdande ömhetsbetygelserna åt den andra. Står denna illa beslöjade missaktning i förhållande till talrikheten af de åt det ena och andra hållet rigtade skrämskotten, då röjer sig til-! lika, att huru enfaldigt folket måtte förefalla de konservative, så lärer en ännu större inskränkthet af dem förmodas hos monarken; ty då allenast en och annan sökte skräma folket, ådagalade nästan alla silt bemödande att väcka konungamaktens farhågor. — Kontraktsprosten Broman, ur hvars yttrande Jag redan förut haft tillfälle att citera ett rält artigt florilegium affraser utan all bevisning, fann (s. 73) att ifrågavarande förslag omgifver konungamakten med attributerna af en demokrati, i hvilken den förbleknar eller förintas,. Professor Fries ordade (s. 90) om den der monarkien med republikanska institutioner, hvari monarken är till en början den öfverfiödiga personen och snart det enda hindret för den följdrika utvecklingen), i sammanhang hvarmed han anmärkt, alt svenska folket redan är mätt på ett blott kongl. namnvälden. — Doktor Etifström förespådde (s. 442), att representalionsförslaget, en gång antaget, skulle inom kort ovilkorligen förlama konungamakten,. — Lektor wallman tillkännagaf (s. 134), att pvkonungamakten i en sådan statslorm är utan sjellständighet, värdighet och fasthet,, — alt regenten med dessa styrelseformer är såsom kongen i schackspelet, han är 1 spelarens hand — att det enda räddningsankare, som återstår konungamakten, icke längre värnad af de konservativa ståndens förmediande inflytande, är monarkens veton; men, tillägger han, man känner den så kallade folkviljans kamp med Frankrikes olycklige konung, om det suspensiva veto, början till ett sorgspel, som slutades med clamor regii sanguinisn. — (Historiens outplånliga facta upplysa annars, att denna latinskt rysliga elamor egentligen var en följd af det nyss förut berömda förmedlande inflytandet af de konservativa stånden och af de förrädiska försöken att kalla utländska makter till hjelp mot reformerna.) — Prosten Stenhammar ville (s. 208) icke dölja för svenska folket, alt den föreslagna ombildningen åsyftar att försätta konungamakten i en försvagad ställning till representationen,. — Lägger man härtill de redan i ett föregående bref antörda påståenderna af d:r Elfström (s. 442), professor Fries (s. 90), pro-; sten Stenhammar (s. 216 och 247), m. fl, alt republik, ja slutligen anarki, hvilar på botten af! det nya projektet, — att rent demokratiska eller republikanska institutioner är fullt. tänkt, likasom halft utsagdt under förslaget; — att en ptill det republikanska sambhällsskicket syftande anda genomgår detsamma och att det sträfvar till regeringssältets republikanisering,, — alltsammans fiendlliga syften mot konungamakten; så ser man med hvilken ifver förslagets högv. motståndare vändt sig till den hos konungamakten förmodade räddhågan, och sökt vinna dess medmedverkan till det gemensamma valsättets förekommande. Utom de i detta och de föregående brefven anförda dicta classica, förekomma ytterligare en. vacker samling ordspråk, aforismer och vältalignetsprof, hvilka ej så egentligen hörde till saken; men deras citerande skulle utan ändamål vidga de redan långt öfver förmodan utvuxna gränsorna för närvarande florilegium. Jag skall dock tillåta mig anföra några strödda proverber, som vi här i landsorten tyckt särdeles träffande uttrycka våra gemensamma tankar öfver representationsfrågans utgång, jemte de förhoppningar vi det oaktadt göra oss för framtiden, och således motsatsen af hvad med dem åsyftades, Se här ett par sådana: Erfarenheten upptäcker misstagen; men med en för sen ånger är intet bolädt (Kontraktsprosten Hallbäck, s. 49). Man kunde väl säga härom, såsom Pyrrhus om segren vid Asculum: Ännu en sådan seger till, och vi äro förlorade (iKontraktsprosten Norström, s. 30). Utan att sädeskornet multnar i jorden, skjuter det ingen brodd och ger ingen vext. Låt det förgås, som förgängligt är. Der en lefvande anda bor, der är intet utsäde förspildt; der skall det nog i sinom tid vexa upp och bära välsignelserik frukt. (Norström, s. 36). vÄr verket godt, så blifver det väl beståndande, om än alla ondskans makter rustade sig ptill dess fall. (Norströfn, S. 34). Innebär icke detta hugnande förhoppningar? Innan jag slutar, bör jag ännu möta ett inkast som möjligen skall göras vid den metod jag följt vid denna öfversigt. Det är nemligen väl sannolikt, att en och annan af det högv. ståndets 1edamöter skall söka emot min kritik undskylla sig med det genmälet, att ord och meningblifvit lösryckta och grupperade efter behag, för att få