Aftonbladet – 6 mars 1845, sida 3

— Uti högsta domstolen lärer innan kort en rältegång komma till pröfning, hvilken i egenskap af prejudikat är af den största vigt i frågan om helgden af inteckningar och fastebref. Tvisten är anhängig mellan borgenärerne i aflidne öfverstelöjtnanten Rosenborgs och hans frus gäldbundna bo å ena, och hans måg, Hr generalmajoren Boy, å den andra sidan, och angår den frågan, huru-vida åtskilliga tid efter annan för skuldebref såväl till enskilde, som åtskilliga inrättningars fonder beviljade inteckningar, till ett ganska betydligt belopp i bemälde öfverstelöjtnants fasta egendomar, skola underkännas, på grund af ett par åberopade testamentariska förordnanden af öfverstelöjtnantens svärfader och svärmoder af åren 17935 och 1802, enligt hvilka deras barn och arfvingar skola erhållit dispositionsrätt till ezendomarna under sin Hifstid, men utan rätt att dem försälja eller förpanta. Härvid förekommer lik väl, enligt de handlingar vi haft tillfälle se, dels att flere af de i lag föreskrifna formaliteter för dessa förordnandens bevakande, uraktlåtite, och dels hvad som är mer, att tvenne år efter det sednare förordnandet, har öfverstelöjtnantens egen svärmoder, som var den ena af testatorerna, sjelf tagit inteckning i den ena egendomen, som föll på öfverstelöjtnanten Rosenborgs hustrus lott, till säkerhet för ett till modren utgifvet skuldebref å 3000 Rdr, samt att andra egendomar, som tillfallit de öfriga barnen, blifvit af desse försålda utom slägten, och fasta derå meddelad; och ytterligare hafva tid efter annan flere inteekningar i öfverstelöjtnantens fasta egendomar blifvit beviljade, hvilket icke allenast skett utan att någon fideikommissegenskap ifrågasalts, :utan öfriga arfvingarna hafva till och med uttryckligen medgifvit, att de icke hade något klander mot inteckningarna att anställa. Först nu sedan konkurs uppstått mer än 40 år efter det sista te-tamentet, har deta samma blifvit, så att säga uppgräfdt och åberopad, för att afhända inteckningsinnehafvarne deras egendom. Domstolarne hafva sett denna sak olika. Häradsrätten har ansett fideikommissnatur äga rum och följaktligen inteckningarne vara afintet värde. Lagmansrätten har funnit förordnandet genom sednare tillkomna legala afhandlingar och medzifvanden vara upphäfdt, men Hofrätten åter har fastställt Häradsrätten dom. Man kan icke anä nat än med största nyfikenhet emotse utgången i Högsta Domstolen. Det är klart att, om Hofrättens dom der skulle fastställas, så kommo icke allenast flera lagliga afhandlingar, som under loppet af en mansålder blifvit ingångna i förtroende till andra parten och domstolen i förening, att itergå, utan dessutom blefve, genom upphäfvande af inteckningarnas giltighet i de egendomar, som tillhört öfverstelöjtnant Rosenborg, flere personer och inrättningar beröfvade sin egendom, då de uikväl icke, utan att vara allvetande, kunde föratse möjligheten deraf. så mycket mindre, som len ena af testatorerne sjelf varit den första att upphäfva förordnandet, genom en deremot stridande transaktion. ketter ——— ——