Aftonbladet – 6 mars 1845, sida 3

verser den mindre rika egna uppfinningskraft, den mindre djerfva fantasiflygt, som i allmänhet står herr Randel till buds. Hr Randels inträdesnummer denna afton var Viottis violinkonsert i Amoll: en af dessa herrliga skapelser, som genom tankarnes djup, genom stylens renhet och adel tillhöra alla tidskiften; dess form bär visserligen prägeln af en längesedan förgången tid, men detta fördunklar verkets skönhet lika litet, som juvelen förlorar sin glans genom en gammalmodig infattning. För virtuosen blir denna komposition alltid en farlig probersten: han tvingas här att ådagalägga huruvida han inträngt djupare i violintonens mysterier, huruvida hans kraft är förenad med värdighet, hans grazie något mera än ett qvinligt joller. Hr Randel löste sitt problem på ett till alla delar värdigt sätt, såsom man kunde vänta af den grundlige konstnären ur Baillots skola; och om redan hans spel ådagalade hans djupare uppfattning af Viottis anda, så bevittnades detta ännu mera genom den stora kadensen, han inlagt i första allegrot, och hvilken behandlar grundmotiverna i satsen så mästerligt och tillika så alldeles i Viottis styl, alt vi ej kunna föreställa oss, att den gamle mästaren sjelf skulle lyckats bättre häruti. I sin fantasi öfver svenska folkvisor visar herr Randel äfvenledes, ehuru från en annan sida, sin betydande talang för kompositionen, och ref. anser för sin del ej någon utaf de kände behandlingarne af våra nationalmelodier kunna mäta sig med detta arbete. Likväl kan anmärkas, att introduktionen är nog svag mot det öfriga: den första tuttin har alltför mycket af en vanlig orkester-fanfaronnad, och den likaledes till introduktionen hörande solon är genom sin moderna, något tyrolermässiga karakter temligen främmande för andan i det för öfrigt så förträffliga verket. Utförandet äfven af denna komposition bevittnade herr Randels gedigna och säkra spelsätt. Mindre lycklig har herr Randel varit med sin Tenor-aria med obligatviolin,, oaktadt den förträffliga exekutionen, hvarigenom såval herr Gänther som författaren utmärkte sig. Sången var alltför mycket kuperad genom de linga violinsatserne, hvarunder den merendels pauserade, orkestern anställde då och då äfven sina reflexioner, som ej alltid voro väl anbragta; de särskilda partierna motarbetade således i stället för att höja hvarandra, och det hela hade egentligen utseendet af en: violinpjes med obligat-tenorackompanjemang. Dock förekommo onekligen ganska intressanta enskildheter, ehuru det helas mindre fördelaktiga anläggning ej medgaf deras fulla verkan. De bravurvariationer, för sopran, hvarmed fru Gelhaar lät höra sig, tillkännagåfvo redan genom sin benämning till hvad musikart de böra hänföras, och om de än i denna egenskap ej innehafva något egentligt konstvärde, så visa de dock författarens kännedom om rösten och dess behandling, äfvensom hans rutin i den moderna stylen. — Fru Gelhaars färdighet i svåra solfeggier vann äfven denna gång sitt erkän nande, ehuru hon ej utan ansträngning och icke alldeles rent förmådde uppnå den högre regionens toner. — ÅAfven såsom orkesterkomponist uppträdde herr Randel denna afton, och gaf oss en, såsom vi tro, någon gång förut hörd konsertouvertyr, hvars grundliga anläggning och effektfulla instrumentation alltid qvalificerar den till ett ganska användbart konsertnummer. Trenne manskörer i den loyala genren, — båda af herr Randels komposition — utfördes af herrar amatörer med ypperlig ensemble och nyansering. Den förra af dessa pjeser, komponerad för den af borgerskapet i anledning af kröningen gifna fest, föll sig, oaktadt den regelmässiga hållningen, något enformig, hvilken olägenhet skulle varit mindre märkbar om författaren fattat sig något kortare. — Den andra, en liflig och färgrik folksång, anslog långt mera, isynnerhet då de i sig sjelfva intressanta motiverna höjdes af en omvexlande och lysande instrumentation. Herr Steins sällsynta förmåga att återgifva Hummels saker är rättvist erkänd och förnekade sig ej heller nu vid hans utförande af denne mäslares stora konsert i A-moll; endast hade vi önskat att han mera sällan användt tempo rubato, helst i första solon, emedan detta synes oss i någon mån bortskymma det klassiska allvar, som oaktadt den elegans, hvarmed Hummel alllid pryder sina arbeten, så ofta ligger till grund hos dem. I allt öfrigt kan man endast berömma hans lika smakfulla som färdiga spel. Ett bland aftonens intressantaste nummer varl,. den mästerliga sextetten ur Don Juan, (slutet uf sista aktens final) hvilken bortlemnas vid operans representationer på vår scen, och finner en diålig ersättning i det Dupuyska diableriet. Denna sextett består af en Allegro, en högst utrycksfull Larghetto och en briljant, till en del contrapunktiskt arbetad Presto. Fruarne Almöf och Liedberg, M:lle Ström, herrar Strandberg. Wallin och F. Kinmansson gåfvo detta nummer ;j olillfredsställande, helst då man besinnaär att ) alla de biträdandes talanger egentligen tillhöra consertsången. : Konserten inleddes på ett värdigt sätt af Beetiovens storartade Egmont-ouvertyr: en kompoition, der Beethoven behandlade sitt älsklingsiumne — scener ur hjeltelifvet, förherrligandet af rihetens och menniskorättens försvarare. Huru sigantiskt framskrida ej de tunga ackorderna i idagiot, liksom det obevekliga fatum — raed vilket ockuldefnllt hahar möter ocs ee Clärahana es