Aftonbladet – 4 mars 1845, sida 2

REPRESENTATIONSFRÅGAN. Sällan lärer hos någon, som kan reflektera öfver och intressera sig för de offentliga angelägenheterna någonting väckt en större obelåtenhet, än Konstitutionsutskottets nu på Ständernas bord hvilande representationsförslag. För vår del finna vi helt naturligt, att detta arbete skulle blifva ungefär sådant det visat sig; någonting sådant kunde man förutse ifrån första början, då Utskottets sammansättning blef bekant. Den riktning: ärendet sålunda tagit, hänger tillsammans med två fenomener, som genomgå all historia: den ena, att det aldrig saknas personer, som sätta sin egen eller en eller flera kasters fördel framför fäderneslandets, och söka göra dessa fördelar gällande med största envishet just då, när de hunnit blifva mest opopulära inför det allmänna tänkesättet; det andra fenomenet är, alt man likaså i alla tider sett personer, som, om de finna sig tillbakasatte från ett föregående inflytande på ett håll, äro färdige att uppoffra allt, för att ändock, på hvad sätt som helst få tillfredsställa sin maktlystnad. Det är, med andra ord, historien om käringen mot strömmen; det är dessa slags menniskor, om hvilka poeten säger: flectere si nequeo superos, Acheronta movebo. Allt sådant måste, såsom erfarenheten visat, hafva sin tid, likasom det kommer att hafva sin öfvergång, om man på ett förståndigt vis sätter bom derför. Emedlertid kan man på andra sidan lika litet undra, att den taktik, som nu slutligen i resultat framträdt i Konstitutionsutskottets opus, väckt en justus dolor hos många. Ett lefvande och varmt uttryck häraf, hvari det konservativa kotteriets förfarande målas i bjerta men sanna färgor, finner läsaren i nedanstående artikel, som blifvit Redaktionen meddelad, och som vi här intaga: