Aftonbladet – 4 mars 1845, sida 2

Allmänheten har under loppet af förliden vecka haft tillfälle, att genom denna tidning taga kännedom af det förslag till nationalrepresentationens ombildning, med hvilket Konstitutionsutskottets pluralitet inkommit till Rikets Ständer. Ett mera komplett hån emot en nation, ett större gyckel med dess heligaste angelägenhet än detta förslag innefattar, torde man få svårt att tänka sig. En mer än sekelgammal erfarenhet har visat huru split, agg och oenighet emellan stånden vid riksdagarne gjort det omöjligt, att för landet uträtta och tillvägabringa det goda, som är egentliga ändamålet med en representatif författning, och huruledes den ena statshvälfningen aflöst den andra, allt i följd eller medverkan af detta olycksaliga ståndsväsen. Ju mera bildningen utvecklat sig och spridt sig inom alla klasser i samhället, ju mera har det blifvit uppenbart, att en representation byggd på stånd är en orimlighet, för att icke säga dårskap. Under det att en allmän anda mer och mer genomträngt nationen, hafva de privilegierade stånden alltmer förstenats i ensidigheter, och sättet hvarpå de uppträdt vid de sednaste riksdagarne visar tydligen, att denna söndring från det allmänna, denna separatistiska riktning, är i jemnt stigande. Under dessa olyckliga förhållanden har folket ropat om hjelp emot det onda: Konstitutionsutskottet botar det med bälften värre. I stället för 4 Stånd bjuder det oss 3; och detta under en sådan sammansättning, att i fall ett sådant missfoster, som Utskottets förslag, emot all rimlighet nånsin kunde blifva lag för Svenska folket, skulle detta folk, hvars förfäder kommit Europa att darra, ligga bundet i stoftet att trampas af byråkrater och prester. Det är i sanning vämjeligt, att ens ingå i en analys af ett dylikt arbete, som det Konstitutionsutskottets pluralitet haft mod att år 4843 erbjuda sina landsmän, och vi ämna icke heller göra det; hvar och en kan sjelf i detsamma utan möda uppsöka de stadganden, som äro ämnade att föreviga orättvisorna och missförhållanderna inom vår närvarande representation, blott med någon förenkling i arbetsmachineriet. Den dubbla ja tredubbla rösträtt, som blifvit tillagd adeliga tjenstemän med högre värdighet än underlöjtnants, visar tillräckligt hvarifrån förslaget har sitt upphof, äfven om det ej stode uttryckligen angilvet i inledningen till detsamma. Det år Hr von Hartmausdorff, som, sedan det ej lyckades honom att såsom verktyg åt det gamla regeringssystemet tillintetgöra nationens yttranderätt, till förmån för byråkratien, nu hoppas kunna taga sin skada igen genom ett representationsförslag, hvari han sammanbundit adel, prester och tjenstemän till en kompakt massa, mäktig nog att bjuda spetsen åt både folk och konung. Men är det väl ens möjligt, att Hr von Hartmansdorff och det kotteri, han styrer, på allvar kunna tro, alt Svenska folket skulle låta pålägga sig ett sådant ok, som det han och prelaterne i Konstitutionsutskottet fabricerat? Ehuru kortsynt såsom statsman vi alltid ansett Hr von Hartmansdorff, kunna vi knappt tilltro honom en så kolossal enfaldighet, som en dylik tanka skulle förutsätta. Meningen kan således icke vara någon annan, än att, i förtröstan på den förseglade sedeln, hvilken under Konstitutionsutskottets arbete genom en så särdeles skickelse —7af lyckan, förstås! — alltjemnt bistått den konservativa sidan, få det vidunderliga förslaget genom omröstning i Förstärkt KonstitutionsUtskott hvilande till nästa riksdag, dä det naturligtvis, liksom nu, blir förkastadt, åtminstone af tvenne stånd, hvarigenom den förhatliga representationsreformen vore aflägsnad ännu för någon tid. — Man talar äfven om en annan plan, att låta Adeln och Presteståndet afslå Hr von Hartmansdorffs förslag, liksom det blir af de båda andra Stånden, och sedermera, genom en kränkning af grundlagen, hindra omröstning öfver reservanternes af Borgareoch Bondestånden förslag i Förstärkt KonstitutionsUtskott. Gårdagens val inom Presteståndet af en fullmäktig i Riksgäldskontoret, i rak strid emot 70 af Riksdagsordningen, visar tillräckligt hvad den konservativa majoriteten vid denna riksdag kan tillåta sig, för att man hade rättighet att finna någonting från den sidan oväntadt, då det gäller att komma till dess mål representations-reformens tillintetgörande. Att detta är målet, ses tydligt. Till och med en af reservanterne inom Utskottet, Hr Lagerhjelm, som annars tillhör den konservativa sidan, men helt och hållet afstyrkt Hr von Hartmansdorffs förslag, pekar icke otydligt på denna plan. Ett oförskyldt missnöje — säger han — kunde blifva välförtjent om reformen stannade vid ett sken af bemödande; och man skjöte ifrån sig de aktningsvärde medborgares bifall, hvilka i stilla botraktelse emotse ett bättre, som fostras upp under den djupa fred, hvarmed en mild Försyn lomhugnar detta rike. I denna olyckliga sakernes stallning är det nu, som konungamakten måste honorera det ord, den högtidligen gifvit genom en af sina officiella organer: att ej låta representationsreformen falla. Det är hvarje styrelses pligt, att söka bana en Tlugn väg för samhällsförbättringarne, och bevara Ce . PR gr AY aan Adat DS