Aftonbladet – 4 mars 1845, sida 2

ledamot valdes vid samma tillfälle danska kongl. medaljgravören C. Christensen. — Svenska Minerva, som vid vissa förekommande tillfällen utmärker sig för en serdeles fromhet, innehåller i dag en artikel, som påtagligen åsyftar att pipa och bry vederbörande med anmärkning derå, att Ofverståthållare-embetet sistl. Lördag låtit i Dagbladet införa en kungörelse med uppmaning till Böndagens helighållande, men att samma blad likväl straxt nedanför annonserat en konsert på den dagen. Minerva vet nog mer än väl, att konserter varit något, som i alla tider tillåtits på Böndagarna, ja till och med icke ansetts ohelga sjelfva Långfredagen. Icke dess mindre skulle det icke passa illa i stycke till den nuvarande epokens öfriga reaktionära bemödanden, om det lyckades att pigga upp fromleriets fanatism emot en sådan plägsed. Det kan väl till en början göra sin verkan på några gamla fruntimmer, och det är ändå alltid något. Man påminner sig härvid huru för omkring 27 år sedan, vi vilje minnas att det var vid 4847—48 årens riksdag, en dåvarande kyrkoherde i Stockholm, numera biskop och privatbanks-direktör, ingaf till högv. Presteståndet en af andäktigt nit brinnande motion, om förbud för theatrarna att gifva spektakler om Söndagarne. Man anmärkte då såsom något inkonseqvent hos motionären, att han icke för sin egen person hyste någon betänklighet vid att efter de andeliga göromålens fulländande draga sin spader på Söndagsaftonen, men med sådana saker faller det sig icke så noga. Deremot innehåller fortsättningen af Minervas ofvanberörde artikel ett och annat tänkvärdt. Den handlar nemligen om det isoleringssystem, som vid denna riksdag visat sig emellan adeln och de öfriga sambhällsklasserna, och som man äfven sett på H. Exe. Baron Nordenfalcks sednaste soiree, der alltför få utom adeln infunnit sig, oaktadt H. Exc:s vänliga inbjudning äfven till de öfriga stånden. Vill man närmare undersöka orsaken till detta förhållande, så skall man finna, att allt har sin rot i ståndens afskildhet från hvarandra på riksdagen och i sällskapslifvet, då icke ens en gemensam klubb finnes; men att en bestämd riktning till mera uteslutning från adelns sida och till förnämitetens eller bördens framhållande i och för sig sjelf ägt rum vid denna riksdag, det kan visserligen ej förnekas, och i det afseendet är Minervas yttrande ej utan betydenhet. — Det berättas, att öfverkommissarien i kammarrätten hr J. E. Berggren på begäran erhållit afsked med pension motsvarande fulla lönen, samt att öfverkommissarieembetet kommer att upphöra och lönen så disponeras, att en del deraf användes till arfvode åt den revisionskommissarie, som kommer att öfvertaga de till den indragne befattningen hörande göromål, och en del till nya löner för en revisor och en kammarskrifvare å provinsräkenskapskontoret. — En principfråga, som icke är alldeles utan vigt, lärer för närvarande bero på Kongl. kammarrättens afgörande. Bränvinsbränningsförordningen föreskrifver nemligen, att för bränvinspannor under 40 kannors rymd betalas afgiit med 42 sk. kannerummet (eller jemt Yji:del utaf afgiften för en 40 kannors panna i 4:sta klassen). Nu är icke föreskrifvet, att afgiften för pannor under 40 k:r bör i förhållande till tariffen förhöjas, om dessa pannor tillhöra någon af de högre klasserna. Detta har gifvit anledning till försök att eludera författningen. Sådant har af revisionen anmärkts med påstående, att om pannan tillhör en högre klass, afgiften kan höjas i proportion mot afgiften för större pannor i samma klass; men detta har af motparterne, hvilka icke medgifva en sådan tolkning, blifvit bestridt. En annan inkonseqvens förekommer i samma författning, der nermligen egendomens taxeringsvärde är lagd till grund för bränvinsbränningsrättigheten, så att al taxeringsvärdets belopp beror huru stor panna får begagnas, utan afseende derå, till hvilken klass densamma hörer, ehuru man känner, att en mindre panna i högre klass producerar större qvantitet bränvin, än en dubbelt större i lägre klass. — Borgerskapets herrar femtio äldste hafva i dag haft sammanträde, för att öfverlägga huruvida någon prolongation skulle ske på det uppsagda kontraktet med öfverståthållare-embetet angående bestridande af borgerskapets fånglörings skyldighet m. m. genom gensdarmcorpsen. Der vid beslöts enhälligt, att en sådan prolongatior icke skall äga rum, och detta beslut justerade: på stället. REPRESENTATIONSFRÅGAN.