Aftonbladet – 26 februari 1845, sida 2

MMMM I sin häftighet att tränga den täcka masken i spåren, stöter han plötsligen på vår unge resande, hr Charlot, som, missnöjd öfver det bemötande han erfarit af sin farbroder, befinner sig i det mest briljanta lynne att öppna gräl. Efter en stunds ordvexling beramas verkligen en duell och de båda delomännen skiljas, sedan Charlot lemnat hertigen sin adress. Imedlertid har denne inne i balsalen blifvit alltmer oeh mer efterhängsen; på ett sätt, som endast vidden af en seigneurs rältigheter i sjuttonde århundradet numera kunna förklara, jagar han den stackars dominon, spränger henne åtskiljs från bennes sällskap — han måtte säkert trott sig i spetsen för en choque af gardes-du-Corps de Noailles, på Compiegnes slätter — förskräckt, darrande, bäfvande för en upptäckt, kastar sig den så föga chevaleriskt förföljde blå dominon, som är ingen annan än hertiginnan, in i ett sidorum. Vår vän Charlot är der sysselsatt med sina tankar på framtiden och duellen. Rädda mig, min herre! ropar hertiginnan och sjunker afdånad i hans armar. : Troligtvis har det icke varit många af våra läsare beskärdt, att känna en svimmad hertiginnas hjerta klappa emot sitt. Exalterade idter måtte likväl i sådana ögonblick flyga en ung man ge nom hufvudet. Charlot ropar icke på någon garcon des accessoires,, för att skaffa vatten, han reqvirerar icke ;Eau de Luce, då kanske sällskapsdamen, fröken de Luce, i följd af namnets likhet, tillika inställt sig, han öfverlemnar icke sin sköna åt någon af de vakthafvande i fruntimmerstoaletlterna, och han erinrar sig icke huru många dåningar ledt sitt enda ursprung från för stark snörning. Hvad han gör är