Aftonbladet – 26 februari 1845, sida 1

hvilken blixtsnabbt med Jenjus klubba ställde sig till motvärn. Nu börjades en ny och förfärligare kamp. De begge negrerne liknade retade tigrar, hvarje deras sena och muskel var spänd och uppsvälld, och deras klubbor brakade emot. hvarandra, så att slagen genljödo i de aflägsna klyftorna. Med hvarje slag, som Robert riktade emot Francois, tycktes han vinna ny styrka — men lika kraftigt var denne sednares motstånd. Efter de grufligaste ansträngningar, förlamade ändtligen ett fruktansvärdt klubbslag frinegrens arm, så att ban maktlös nedföll, och i nästa ögonblick sträckte ett annat honom vanmäktig ner, jemte Jenjus lik. Francois kastade nu klubhan ifrån sig, ryckte hastigt knifyen från sitt bälte, och redan blixtrade den mot frinegrens bröst, då han besinnade sig, stack den åter in, löste Roberts långa gördel och band dermed den vanmäktiges händer på ryggen. Sedan delta var verkställdt, tog han Robert på skuldrorna och skred åter oppföre höjden; men hade endast gått några ögonblick, då han mötte en afdelning maronjägare, hvilka. förde med sig flera fångar af Jean Roberts band; till jägarne öfverlemnade Frangois frinegren, och försvann sedan i vildmarken. Triumferande förde desså Jean Robert till CapFrancais, der han insattes i det säkraste fängelset och öfverlemnades till läkarens skötsel. N Då han vaknade utur sin vanmakt och uppslog ögonen, stirrade han, såsom drömmande, omkring sig, dock behöfdes ieke lång tid, innan hans störa förstånd sade honom i hvilket läge han befenn sig. Han kastade en fruktansvärd blick på vakten och läkaren, och derefter fårades hans panna af den förra trotsighetepg. I hela sitt uppförande visade han bvarken fräktan för det straff,