Aftonbladet – 25 februari 1845, sida 1

Helt lätt, en enda gång i axeln af en maron kula; men jag hade ock den satisfaktionen att f skytten lefvande i mitt våld, då jag så länge slo; honom i ansigtet med klacken af min sko, til dess han uppgaf sin svarta anda., Och har ni förut nedlagt någon af de barfot maronerna ? Jag har ännu aldrig deltagit i någon jagt, u tan att qvarlemna något lik i bergen — och hop pas äfven att denna gången göra det. Nu hördes från officerarne commando till upp brott och hindrade vidare samtal emellan planta geägaren och den känslosamma 2mazonen. Trakten blef nu allt mer tät och vild, och hvarj ögonblick blef någon af truppen så invecklad, snåren, att den endast genom andra stillbjelp kun de lösgöras. En kal bergvägg höjde sig nu, uppföre hvilker de måste klättra och dervid de voro tvungne at hänga gevärer öfver axlarne och med händern: fasthålla sig i de framskjutande stenarne. . Då lossnade en sten, som amazonen omfattat och bakom hvilken, olyckhglvis, en giftig orm hade sitt tillhåll. Ett gällt skri från den tappr: jigarinnan tillkännagafy att hon blifvit sårad a ormen. Hon föll ner och vältrade sig, såsom cr ursinnig, på marken. Alla skyndade till henne så fort, som unde sådane omständigheter var möjligt, äfven läkarör från eftertruppen — men för sent, — de kommo endast för att se henne.affida, under desldsammaste ryckningar. Den välfödde planiageägaren, som så nyss samtalat med henne, hade Även framträdt och såg stödd på sin bössa, förundrad på den döda. Hm)h