Aftonbladet – 24 februari 1845, sida 1

ingenting att erinra dervid, att föräldraömheten emot barn skall och bör vara lika, eller utan något slags väld; men att denna ömhet skall läggas till en sådan grund för arfslagen, att qvinnan bör förklaras berättigad till lika arf som mannen, vore hvarken lämpligt eller nyttigt, aldraminst för Bondeståndet, och af hvilket den största delen af svenska jorden i närvarande stund områdes eller besittes. Att afunden emellan könen eller den missbelätenhet, som vidlåder det ena könet för den vidsträcktare rätt, som nu är tillagd det andra, skulle genom en lika arfsrätt komma att försvinna kunde han alldeles icke inse. Tvertom skulle bäda dessa omständigheter, efter en sådan la gbestämmelse, komma att blifva vida större eller högre å den manliga sidan, än som nu är fallet å den qvinliga, eller med andra ord, den nu allmänt rådande syskonkärleken skulle genom detta lagbud småningom minskas och slutligen alldeles utslockna. Frågar man hvarföre lönen till en dräng alltid är dubbeit högre, om icke mer, än den som bestäs en piga, så skall svaret derpå bli, att drängen icke allenast mäste vidkännas ett vida tyngre arbete, utan äfven färdas på resor, både dagar och nätter, utan afseende på god eller elak väderlek, under en större slitning af sin mera kostsamma beklädnad, då pigan deremot, isynnerhet vintertiden, åtminstone i hans hemort, får standigt vistas inom hus och blott i der förefallande lättare sysslor och göromål deltaga. Enahanda förhållande inträffar äfven med son och dotter i en laändtmannafamilj. Sonen fär från de yngre åren och allt framgent, eftersom hans förstånd och krafter utveckla sig, taga en nära del i alla behöflige arbeten samt tillika i husets ärender resor i både tid och otid anställda. Jemväl mäste han vid uppnådd 20 års ålder ingå i statens tjenst såsom beväringsskyldig, åtminstone nägon tid vara vapenöfning underkastad, och, om sedermera ett krig skulle tilläfventyrs utbryta, är han pligtig antingen skiljas ifrån både föräldrar, syskon och den fädernejord, hvarå redan ett ganska mödosamt arbete hiifvit af honom nedlagdt, för att med sitt lif och blod söka samma jord försvara, eller ock att genom annor persons legande i sitt ställe uppoffra en icke obetydlig delaf sitt förväntade arf, eller af det, som redan kan vara honom tillfallet. Skulle han åter personligen i kriget utgä, efter försynens beslut derifrån med lifvet eller ock hlesserad återkomma, i båda fallen möjligtvis till kroppskrafter och helsa förstörd eller försvagad, blefve det öde väl för honom ganska oförtjent och hårdt, att för framtiden se sig mera vaniottad, än systern, som under tiden i fred och ro fått sitta hemma, och under bibehållande af båda delarne, samt med de lättare husliga göromålen sig sysselsatt. Om den ifrågavarande lagförändringen kommer att bliiva gällande, kunde sådant äfven föra många sätt till split och oenighet emellan s makar, som tillika emellan föräldrar och barn; mannen, som alitid drager tyngsta bördan, pästår, att sonen äfven drager tyngre börda än dottren, derföre vili han tillägga sonen större arfsrätt, qvinnan åter påstår efter lagens rum, att de skola ärfva lika, alltså blifver derigenom osämja, emedan sonen säger till sin far: hvad behöfver jag slita och arbeta tyngre än min syster, då hon skall få lika stort arf som jag? Annu en annan omständighet, som kan föranleda till osämja emellan barn och föräldrar, isynnerhet. då de sednare hafva, t. ex. allenast cn son, men tvenne eller flera döttrar, sonen hinner till myndiga år börjar han tänka: Jag har här flera systrar; vid våra föräldrars död tager hvardera af dem lika arf som jag; att gå här hemma och arbeta för dem och deras framtida fördel och vinst, medför ingen båtnad för mig; jag måste se mig till godo på något annat sätt, antingen genom giftermål eller genom tjenst på annat ställe, hvarigenom jag åtminstone kan förvärfva mig den lön, som jag här måste,sakna; och denna tanke bringar han äfven, emot föräldrarnes önskan, slutligen till fulibordan. Nu hafva väl föräldrarne sina döttrar qvar vid hemmanet, men med dem kunna de ej vara så belätna, som med sonen, emedan de icke kunna hvarken sköta jorden såsom sig bör, eller uträtta andra bestyr. Att få någon måg, hvilken såsom dräng går dem tillhanda, lyckas dem icke heller, och att upplåta åt döttrarne hemmanet till arf, båtar till intet, emedan ingendera förmår att lösa annan. På sistone blir dein ingen annan utväg öfrig, än att i sonens stälie lega sig en dräng, och som det ofta möter svårighet aut finna nägon fullt pålitlig, så kan följden ar ett sådant steg äfven blifva, att deras egendom genom vanskötsel på deras ålderdom försämras och deras öfriga förvärfda goda småningom bortsmältes. Hade deremot sonen,som nu är förhållandet, kunnat påräkna att framdeles få besitta hemmanet emot en någorlunda skälig lösen till systrarne för deras mindre arfandelar deri, så skulle han icke eller hafva saknat bäde håg och lust, att stadna hemma hos föräldrarne och till deras död sköta hemmanet, samt äfven på ett eller annat sätt till allas nytta förkofra husets förmögenhet, i stället för, att genom sin tvung