Aftonbladet – 24 februari 1845, sida 1

FTIR AESEASREETOAAESISERURE SSU UNLAI AES sinkta i djup smärta, att, ehuru nära de voro, de icke märkte hvarandra. På en gång genomkorsade en blixtstråle firmamentet, och för en sekund, med sitt bländande sken, upplyste de omgifvande föremålen, och de båda männerna stirrade i detta ögonblick på hvarandras mörka, af sorg förställda ansigte. Jenju! ropade den ene, med dof stämma. pFrancois!, den andre. Det var, som hade två skuggor från underjorden återfunnit hvarandra vid grafven. Redan i nästa ögonblick voro begge åter höljda i det förra mörkret, och en tystnad följde, endast afbruten af orkanens vilda tjut. Då räckte Francois Jenju sin hand utöfver Victorines graf. Jenju fattade den långsamt och tryckte den häftigt. Hämnd! sade härpå Francois med kall, ihålig stämma. ,Hämnd! svarade Jenju, med en likijudande. Utan att vexla vidare ord, försvunno de begge männen åter i mörkret, och nästa blixt upplyste Victorines ensamma grafhög. (Forts. följer.) en — DEN ITALIENSKE RÖFVAREN. Då den gamla kungliga familjen ätervände till Neapel, efter Murats olyckliga slut 181453, uppehöllo sig ännu röfvare i provinsorna, hvilka på egen hand ådrefvo sitt handtverk, och regeringen trodde sig handla klokt i att begagna Furia och hans band som gendarmeri. Sedan röfrarne antagit anbudet skickades någon med en regeringens befallning till deras hufvudqvarter i Bovina. Den utskickade fann dem församlade, Jät gifva sig en måltid och sade till Furia: Säkert finner nä er be