Aftonbladet – 22 februari 1845, sida 3

nar af Jönköpings Län, beviljade anslag . 3,183: 16 samt Låne-understöd . ........ .-. . 6,366: 32 tillsammans B: :00 Rdr 9,550: — blifvit under den 4 Julii sistlidet år anordnade och assignerade, samt derefter af vederbörande lyftade; varder härmed, i enlighet med Riksgälds-Contorets Räkenskaper, intygadt. Stockholm den 4 Februari 1845. N. F. Öhman. Likheten med originalet, intyga Ferd. Ramström. C. F. Dahlborg. e, o. Canceilist i Kongl. Maj:t Hofrätts v. Notarie.n Nedre Justitig Revision. HERR KÖBELS SOIREE. Den redbarhet, som utmärker hr Köbels prestationer såsom klarinettvirtluos, återfanns äfven i arrangementet af närvarande konstföretag; soirens program var, om än något långt, likväl uppstäldt med verklig artistisk urskillning, och erbjöd en omvexling, som oaktadt all dess liflighet dock aldrig sjönk till det brokiga. Hr Köbels talang är ej af den art, som hänför och elektriserar, och lika litet försänker den åhöraren i dessa romantiska fantasier, som många klarinettister så ifrigt och så fåfingt bemöda sig att framtrolla. Dessa verkningar kunna endast frambringas af en konstnär, som, bezåfvad med en eldig, fruktbar fantasi, förmår sätta den i rapport med instrumentets individualitet, och så junda gilva sina tonbilder lif och egendomligbet. Då denna förmåga ej är allom gilven, och ikväl så många vilja frambringa utomordentliga effekter, så uppkommer en viss klarinettromanik för godt köp,som så ofta uppenbarar sig i detta nonungsöta koketterande languendo, och isynnerhet i dessa ständiga ekos, som dock ofta aflösas af skärande läten, helst i den trestrukna oktaven, genom hvilka den rätta naturen håller sig skadeslös för det pålagda tvånget. Hr Köbels föredrag tillkännager, såsom vi ofvan anmärkt, icke någon romantisk fantasi, men han försmår dock helt och hållet de nämnde surrogaterna derför, och hvad man förlorar i poetisk illusion, ersätter han åtminstone till en betydlig del genom den välberäknande, ordnande omtanka, hvarmed han förstår att sammanbinda kompositionens serskilda delar, och sålunda gifva sitt föredrag hållning och helhet. Hr Köbel har för öfrigt en mjuk och fyllig ton, som endast i de högre regionerna stundom blir något tunn; hans färdighet är, om ock ej förvånande, dock tillräcklig för hans syften. Den mesta anledningen till dessa reflexioner hemtade vi utaf hr Köbels vackra utförande af Crusells 3:dje konsert (egentligen blott andante och Polacca derur): andantet gafs med uttrycksfull sångbarhet och den lifliga polonäsen med färdighet och lätthet, hvilka sistnämnde egenskaper skulle ha visat sig uti en ännu fördelaktigare dager, om ej br K. ett par gånger något öfverilat sina passager, hvarigenom de vid dessa -momenter saknade egalitet och rytmisk fasthet. Måhända bör detta dock tillskrifvas de för klarinetten svåra modulationerna, som här förekomma. Kompositionen är väl hållen, och ehuru polaccan ej utmärker sig genom något originellt motiv, finner man dock i denna sats åtskillig ga rätt pikanta harmoniska pointer. I den rätt vackra sången af Proch: ,Schweizers Heimwehp, för tenor med obligat klarinett, gaf br Köbel sistnämnde parti med delikatess och smak; äfvenså utmärkte han sig fördelaktigt uti sångscenen för klarinett af Späth, ehuru denna komposition var af en otillbörlig längd och för öfrigt ej intressantare, än att den med fördel kunde hafva uteslutits eller blifvit utbytt emot örsta allegrot af den Crusellska konserten. Den enkla sanna känsla, hvarmed hr Strandberg gaf såväl tenorpartiet i ofvannämnde romans af Proch, som 2:ne svenska folkvisor (för hvars upptecknande man lär hafva hr A. Mankell att tacka), kan för den inhemska sångens vänner endast vara glädjande såsom ett nytt bevis på de betydliga framsteg hr Strandberg på sednare tider gjort i sin konst. Den mjuka och indå kraftfulla timbren i hans röst lämpade sig derjemte förträfiligt till karakteren af sångerna och hans uppfattning deraf. Herr Gäönther har gifvit mångfaldiga prof på sin riktiga och djupa uppfattning at Mozartisk ångmusik ; sällan dock ett så skönt som denna ton uti sitt utförande af Ottavios berömda aria ir Don Juan, hvilket till alla delar uppfyllde de ;etydliga och af så få sångare motsvarade anpråk, som denna komposition medförer. Herr Löwegrens stora färdighet och lätta, deikata touche vunno äfven nu ett rättvist erkänesse i