skyndade till den något aflägsna lunden, der Vi ctorine lofvat att i afton möta honom. Annu var hon icke ankommen, och en obe skriflig ångest intog honom. Så ofta en ödl prasslade, trodde han sig förnimma hennes steg och så ofta nattvinden susade i pisang-träden: grenar eller i palmernas breda blad, tyckte har sig höra henne nalkas. En timma var förfluten och ännu syntes icke Victorine. Då tillät ångsten honom ej att längre vänta och fruktan afskräckte honom icke heller, att så sent beträda en främmande plantage, der har kunde gripas såsom tjuf eller rymmare, och hastigt ilade han till Victorines och Jenjus hydda Redan var han anländ dit, redan inträdde har i den väl kända hyddan, delad emellan längtar och dödsoro, i hopp att finna sin inre aning ogrundad, och i qväljande fruktan att se den be sannad; men hvem förmår att skildra den fasa som nu grep honom och frampressade ett öfverljudt skri; hvem den smärta, som gjorde, att har vid ingången till hyddan nedföll, då han fann Victorine, sin älskade, sin maka, sitt allt, förställd och kraftlös, och redan kämpande med döden liggande på sin kavann, omgifven af den förtvillade fadren och flera negerqvinnor. Med ett jemmerrop reste han sig upp och kastade sig öfver det dyra väsendet. Francois! 0, min Francois qvidde Victorine då de matta ögonen uppfattade hans bild, och et! smärtsamt leende förbredde sig öfver hennes aj plågor vanställda ansigte. di -Victorine!, snyftade han, skulle jag så återst ig?n Fatta mod, min älskade, sade negrinnan, ef. ter en tystnad, hvarunder de närvarandes snyftningar endast hördes; vi åtskiljas icke för evigt De kristnas Gud, hvilken är större, heligare och mildare, än den mörke, förskräcklige Accompong har lärt oss, att vi återfinna hvarandra 1 ett skönare land, der icke mera någon skilsmessa hotar Omfamna mig än en gång, dyre Francois, och lindra dermed de.qval, som sönderslita mitt innersta.n Frangois kunde icke! tala. Vid det han slö