Aftonbladet – 22 februari 1845, sida 3

henne i sin famn, nedströmmade heta tårar på den döendes bröst och ansigte. Förtvifla icke, Francois, hviskade hon, med nu knappt hörbar röst, och fästade dervid på honom med outsäglig ömhet sina bristande ögon; snart, snart se vi hvarandra åter. Vid dessa ord omslöt hon ännu en gång krampaktigt den af smärta sönderslitne, förkrossade Francois; — sedan nedböjde hon hufvudet — och med en lätt suck var den skönaste själ flyktad från den skönaste kropp. Nej, nej! Du får icke döl ropade den förtviflade Francois, och slöt henne åter i sina armar — men det var numera hennes lik, som han omfamnade. Vanmäktig sjönk han ner med liket på kavannen. Negrinnorna, som varit vittnen till detta skakande uppträde, måste med våld föra honom och Jenjur från den älskade döda. i Följande dagen erfor Francois, att en gammal negrinna, hvilken, såsom flere andra, med europeiska varor bruka besöka plantagerna, kommit till Victorine och ätit tillsamman med henne. Francois, som nu icke mera räddes för Jean Roberts fetisch, eller den fruktansvärde Obeahs makt, skyndade, sporrad af hämnd, till Cap-Francais, fransyska hufvudstaden på S:t Domingo, der han kastade sig till guvernörens fötter, arropade honom om hämnd för sin hustru, och tillika berältade fri-negrens lönnmord å Victorine, med så sinnesskakande omständigheter, att det endast var möjligt för den, som varit ett så sorgligt vittne till det förefallna. Guvernören La Valette afhörde med beslörtning den förtviflade Francois berättelse; ty på morgonen samma dag var, tillfälligtvis, krämaren Fabrice häktad, hvilken med fikon förgifvit en hvit och blifvit ertappad på bar gerning. Denne, öfvertygad, att han ej kunde undgå det välförtjenta dödsstraffet, hade redan erkänt, att han på fri-negren Jean Roberts inrådan och föranstaltande begålt flera lönnmord, och ibland dem äfven det på Madelaine. Nu blef på en gång gålan löst, i afseende på frinegrens profetiska förmåga och den underbara kraften af hans fetisch.