Aftonbladet – 20 februari 1845, sida 2

Dessa talarens åsigter hade hufvudsakligen uppkommit och utvecklats utur de enskilda förhållanden, i hvilka han sig befinner. Han hade nemligen sitt hem inom en provins, der frågan under öfverläggning anses vara af ganska stor vigt. Af betänkandet syntes, att ej mindre än fyra af Bondeståndets fullmäktige från Dalarne uttryckligen ogillat förslaget, under förklarande, att detsamma skall för Dal-allmogens sjelfbeständ medföra högst förderfliga verkningar, i anseende till den redan till ytterlighet, serdeles i öfre delen af länet, utsträckta hemmansklyfningen. De hade meddelat tal. sina bekymmer, och begärt hans medverkan till afvärjande af vådorna. Han hade icke bordt afslå deras begäran, helst sorh han för sin del ansåg dessa vådor icke vara alldeles ogrundade. Tal. bad derföre högv. Ståndet behjerta hans landsmäns sak. De utgjorde ett folk, som syntes äga befogenhet, att äfven dess röst i förevarande angelägenhet icke måtte lemnas utan afseende. Den lika arfsrätten i Wärends härad utgör ett fortlefyvande minne af en ärorik belöning för svenska sköldmöcrs tapperhet; men också Dalarnes inbyggare torde icke sakna lika grundade anspråk å fäderneslandets tacksamhet. De hade manneliga kämpat för fosterjordens frihet och sjelfständighet med Engelbrecht och Gustaf Wasa, ej begärt eller erhållit annan lön än den, historien förvarar ät uppoffrande fosterlandskärlek, åt manliga bedrifter. Nu begära de blott att få sitta i orubbadt bo på den tufva, som de ärft från frejdade förfäder; och denna begäran tyckes vara lika litet obillig som öfverdrifven. Tal. anmärkte att, i fråga om utvandringar, man icke kan ställa Dalkarlen i bredd med åtskillige andra landskapers inbyggare, emedan han ej kan fästa sina bopålar på annat ställe än inom födelsebygden, dit han längtar åter, till hvars berg och dalar alltid hans håg står. Jag är ock förvissad, sade talaren, att hvar och en, som närmare känner Dalarnes herrliga och storartade natur, och som har håg och sinne för dess rika minnen från forntida lagar, gerna tillgifver honom denna hans trånadsjulla längtan till hemmet, och äfven, på samma räkNing, ursäktar talaren, om han, hänförd af kärlek för detta minnesrika land, som tillika är hans hembygd, i någon mån afvikit från det egentliga ämnet, och mera än tillbörligt varit, pröfvat högv. Ständets Lålamod. Huru jag kommer att i denna fråga rösta, ärer icke på något sätt vara tyifvclaktigt. (Forts. följer.) EEE ENAT Aer