Aftonbladet – 20 februari 1845, sida 2

Rn TE rt AE nr RR RR RR RR RR nr nn och af honom erfara sitt öde. Med klappande ijertan nalkades de. Galifet, som var sysselsatt att på gården anvisa de nyankomne slafvarne deras arbeten, mottog det unga paret vänligt, öfverlemnade sitt bestyr åt förvaltaren, hvilken han tillhviskade nioct, och bad derpå WVictorine och Francois att följa sig till hans rum. Ankomne dit, fattade han bägges händer och sade: Jag har lofvat er, att använda mitt bemölande för er förening, — jag har hållit detta öfte, och är glad att, änau före min död, kunna söra två menniskor lyckliga. Francois, sade han till denne, i det han tog ett papper från bröstfickan och räckte honom det, du har i elfva år troget tjenat min brorson och erhåller derföre här ditt fribref, undertecknadt af honom och behöriga viitnen, hvilket likväl gäller först efter den stundande skörden, då du kan uppvisa det för guvernementet och låta offentligen kungöra din frihet. Här Victorine, fortfor han, är ditt,, i del han till benne öfverlemnade ett dylikt papper cViljen ni nu såsom fria negrer förblifva på min plantage, så erhåller ni hvardera årligen femhundra livres; men önsken ni något annat lefnadssätt för framtiden, så dragen i frid och tänken någon gång vänskapsfullt på den gamle Galifet, då vinden susar genom gräset på hans graf. Förvånade, utom sig af glädje och öfverraskning, stodo de begge svarte och betraktade välsöraren; och utan att kunna framföra ett ord, störtade de sedan på knä, omfattade och kysste hans fötter, och kunde endast genom högljudda snyftningar tillkännagifva sina öfverflödande känslor.