Aftonbladet – 20 februari 1845, sida 1

RS Sår RT ne Rn Sn RE VA ar ne skränkas endast till Bondeståndet. Tal. betviflade, att Utskottet kunde begifva sig till ett sådant halft lagförslag. Skulle åter alla de ofrälse Ständen bifalla betänkandet, blifyer det Ridd. och Adelns egen sak att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att den gamla lagen må för Ridderskapet och Adein ensamt qvarstå — så vidt det icke anses mera ridderligt att låta Gvinnan vederfaras hennes fulla rätt. D:r ELFSTRÖM: Tal. sade att mn kunde betrakta förslaget om lika giftorätt och arfsrätt bäde till sin ahsoluta rättsgrund och till sina följder. I förra afseendat Iklingade Lagutsk. satser väl. Men man fick likväl icke lintaga naturrättens höga ståndpunkt ensamt, och från dess spets nedkasta en svindlande blick öfrer samhället. Naturtillstånd är ett, statsorganism ett annat. Uti begreppet om den sednare innefattades just, att vissa naturliga rättigheter måste inskränkas och modifieras, till vinnande af större gemensamma fördelar m. m. Den flacka personlighetsprincipen vdre icke mera giltig och antaglig uti denna, än uti vissa andra samhällsfrågor. Våra förfäder, som uti ganska mänga hänseenden betedde, mera vist och välbetänkt, än nutidens reformatorer, hafva derför till arfslagstiftningen låtit privaträttens motiver så tillbaka?) för den högre och varaktigare samhätlsnyttans. At det nya förslaget skuile uppkomma, att den svenska jorden blefve ytterligare sönderstyckad, så att den icka kunde lemna bdsutenhet åt innehafvaren. deraf pauperism måste befrämjas. Man invänder, at detta onda redan inträffat på åtskilliga ställen i vårt land, men under ifrågasatta nya arfslagstiftningen!skul!le det i vidsträcktare skala fortgå. Tal. ville icke anföra alla sina betänkligheter mot förevarande förslag, utan åberopade: ett yttrande uti en reservation af följande Iydelse: Otaliga öfverenskommelser och beräkningar inom famiijerna äro i detta ögonblick uppgjorda, mefter den gällande lagen: mångfaldiga rättsa anspråk, man och man emellan, med afseende på giftermålspförhållanden, jordupläteler, skuldsättningar, lösningsfrägor m. m. äro i denna stund stödde på grunden af den olika arfsoch giftorätten. Och i alla dessa famil!joch rättsförhållanden skulle den föreslagna ändringen i arfsoch giftermålslagarne förorsaka en rubbning, hvars verkningar svårligen kunna förutses Tal. viile dock tillägga den anmärkning, att en värd talare omnämt ett slags förskräckthet, som här eller der skulle röja sig inom representationen, Tal. utredde, att det icke var han, som var förskräckt, att han öppet torde ogilla förslaget och trodde att en lag, som under ett halft ärtusende ordnat arfsförhällanderna i vårt land, gerna kunde bibehållas. åtminstone till dess den nya civillagen, ur hvilken detta förslag är utbrutet och enskiftadt, kommer att underställas Ständernas pröfning. Häruti instämde biskop Bruhn. Biskop NIBELIUS. Tal. hade vid föregående riksdagar yttrat sig emot en förändring i nu gällande lag för giftorätt och arfsrätt för Adeln och Bondeståndet; hade cj heiler sedermera funnit anledning att frångå denna sin moning, och ville nu anföra skälen derför. Tal. ville följa samma ordning, som en talare före honom begagnat, och först betrakta den föreslagna förändringens rättsgrund, sedan dess statsekonomiska följder och sfutligen dess verkställbarhet. Beträlfande rättsgrundon, elier att qvinnan har naturlig rätt till lika ari af fast egendom med mannen, hade man ej fästat den högsta och derföre sanna betydelsen vid begreppet om och ändanfiålet för rätt till egendom. Betraktade man innehafvandet eller egandet såsom ändamål för denna rätt, så hade qvinnan lika rätt till all art af egendom som mannen; men ansäg man innehafvandet icke såsom ändamål utan såsom medel för ett högre ändamål, så måste visserligen man och qvinna deraf få det, som de för sin utbildning till god och nyttig verksamhet behöfva; men deraf följer icke att de ar all slags egendom skola erhålla lika mycket. Rätten härvid beror på den art af verksamhet och förmågan dertill, som för användandet af egendom till eget och andras sanna bästa erfordras. Talaren frågade då, om qvinnan i allmänket eger lika förmåga med mannen lör de många bestyr, som förvaltningen af fast egen dom förutsätter? Kan hon, lika med honom, använda detta medel, till vinnande af de vigtiga ändamål, hvarför det är gifvet? Derpå måste tal. svara nej; ty ostridigt vore att mannen dertill har företräde, icke blott på grund af sin större arbetsförmåga, utan på grund af sin högre skicklighet för anordning och förvaltning. Qvinnans bestämmelse, med dithörande pligter och rättigheter, har en annan sfer. Detta är äfven tydligt deraf, att man i allmänhet icke t llerkänt qvinnan rättighet att förvalta egendom, eiler medgifvit henne en mängd rättigheter, som dermed stå i gemenskap. I och med detsamma som man sade, att qvinnan har naturlig rätt till lika ari af all art af egendom med mannen, borde hon äfven i alla afscenden vara, då hon hunnit till en viss ålder, lika fullmyndig som han, samt i allt med honom hafva lika rättigheter. I afseende på de ekonomiska följderna af den föreslagna förändringen, kunna visserligen åtskilliga Itheorier uppgöras, äfvensom man kan ställa den ena partiella erfarenheten mot den andra. Olika förhållanden torde föranleda till olika resultat, såsom t. ex. i Wärend och i Dalarne. I Wärend synes det, af hvad en föregående talare yttrat, som qvinnan ännu skulle ega det företräde i mod och duglighet framför mannen, som fordom ät henne förvärfvade den