Aftonbladet – 20 februari 1845, sida 1

menniskoälskande mannens fötter och framstammade, icke utan räddsla, sin bön. Den gamle Galifet betraktade linge och med välbehag det sköna paret, tillsade dem att uppstå och följa sig, sedan han befallt utdelning af mat och dryck till negrerne och uppmuntrat desse att fortfara i deras lustbarhet och icke låta deruli störa sig på en. dag, då de voro frie från allt arbete. Inkommen i det, på gammalt fransyskt sält, rikt prydda och med sjöstycken och landkartor behängda boningsrummet, räckte en täck Samboslafvinna till Galifet en frisk, med Varinas stoppad pipa och påtände den, hvarefter han satte sig på en storrosig kanapt och bad Victorine berätta sina tidigare lefnadshändelser och lemna upplysning om sin födelseort, sina föräldrar, deras namn m. m. Den arma Victorines historia var lika enkel, som sorglig. Victorine, då kallad Samba, lefde med sin far, som hette Jenju, på ön Zanzabar i Afrika, hvars innevånare, en fredlig negerstam, uteslutande sysselsatte sig med jagt och fiske. Jenju hade icke mer än en dotter (Samba) och; en son, men hvilken den olyckan träffade, att, vid en fiskfångst, blifva i öppna sjön öfverraskad af en storm och uppslukad af vågorna. Länge räckte den sorg, som ynglingens död föranledde; men tiden besegrade efter band smärtan, och den gamla munterheten började åter blifva hemmastadd i Jenjus hydda, då ett skepp från Spanien landade vid ön. De hvita männen på skeppet uppförde sig ganska vänligt emot öboerne, gålvo dem skänker och