Aftonbladet – 20 februari 1845, sida 1

rarne med så mycket större skäl, som de tillhöra det svagare könct, äro i uppfostran minst päkostade, och hafva sålunda äfven svärast att sjelfva bereda sin bergning. Pet är väl sannt att i allmänhet har qvinnan att i mannen vänta sin naturliga målsman och vårdare. Men man förgäte ej, att alla qvinnor ej blifva gifta, ej heller kunna blifva det, samt att för tillträdet till äktenskapet fattigdomen alltid varit ett ganska stort hinder. Prosten Nibelius har anmärkt. att mannen har sin verksamhetssfer i samhället och behöfver, för att uppfylla densamma, rikare krafter och tillgångar. Men förmågan, krafterna, medien dertill har han vanligen genom uppfostran celler naturanlag i förskott erhållit och behöfver derföre mindre af det gemensamma arfyvet. Qvinnan deremot kan, enligt naturens lag, egentligen ej mycket förvärfva. Hennes sköna kallelse är att sammanhälla och vårda. Men något måste då ock lemnas henne, till hvilket hon kan sträcka sin vårdande omtanka. Att samhällets politiska bestånd skulle bero på fortvarandet af den olika arfsoch giftorätten, lärer väl ingen på allvar vilja påstå, sedan Frankrike, Preussen samt flere civiliserade stater i detta afseende redan antagit en billigare lagstiftning. Man har fruktat för minskad besutenhet, i synnerhet hos allmogen. Men detta är ju ej farligare, än att den bondeson, som ärfver hälften mindre, gifler sig till hälften mer, hvarigenom proportionen åter jemnas. Dessutom visste tal. ej, om det är för allmogens söner en så stor lycka att ärfva mycket. De stora arfyegodsen blifva i en lättjefull och vårdslös arftagares hand lätt förslösade, hvaremot man sett mången fattig bonde, som börjat med V, eller , hemman, genom sin arbetsflit och. hushållning upparbeta sig till rikedom af både jord och lösören. Ville man dessutom hafva ett exempel, att den lika arfsoch giftorätten äfven i vårt land bär sig, så behöfver man blott betrakta den idoghet, förkofran och välmåga, som, enligt professor Friess i dag afgifna yttrande, råder i de 5 häraderna af Småland, under det att tillgränsande häraders allmoge till en stor del nedsjunkit i fattigdom och, skuldsättning. Mot de äfveniyrliga följderna af en för vida sträckt hemmansklyfning, bör visserligen finnas en begränsning, men den miste sökas och nedläggas icke i arfslagarne, utan i den ekonomiska lagstiftningen. Tal. kunde visserligen finna att Ridd. och Adein kan hafva sina egna oc ch vigtiga skäl för bibehållandet af den gamla lagen. För underhåll och nybyggnad af deras präktiga slott och herresäten, som i många provinser utgöra landets stolthet och prydnad, samt i hvilka dyrbara konstsamlingar och minnesmärken ofta förvaras, kan väl behöfvas en större jordegendomens sammanhållning och arrondering. Tal. lemnade derhän, om alla medlemmarne af detta stånd äro eller kunna vara dermed lika belåtne att egendomarne så hopas på få händer. Imedlertid och så mycket han önskade, att Ridd. och Adein sjelf antoge en billigare arfsdelning, skulle han likväl ej vilja påtruga detsamma en lagstiftning, som det ännu anser för sig förderflig. Men detta Ridd. och Adeins misstroende för saken vore väl intet hinder för lagens antagande af de ofrälse stånden. Et vigtigt steg vore derigenom taget, för att äfven i denna del närma sig till de grundsatser af borgerlig jemnlikhet och rättvisa, hvarefter samhället alltid sträfvar och utan hvars uppnående det ej hel!er blir rätt lyckligt. Man har tadlat morgongäfvans bibehållande, oaktadt giftorätten blifvit lika, så väl för land som stad. Men då hustruns giftorätt på landet ej sträcker sig längre än till hälften af den lösa förmögenheten samt den aflingejord, som under äktenskapet kan vara förvärfyad, och denna åtminstone hos allmogen vanligen är alltför obetydlig mot den egendom, som genom arf öfvergått till mannen, så är ju morgongäfvan en behöflig ersättning för den i förra hänseendet misslottade makan. Hvad åter staden angår, så har morgongäfva der af ålder varit bruklig, oaktadt den lika giftorätten i både ärfd och fervärfd fastighet, och förhällandet i denna del har, så vidt det var tal. bekant, aldrig varit öfverklagadt. Imedlertid vederlägger sig den fruktan, som någon föregående talare yttrst, alt enka sålunda skulle undandraga mannens barn eller arfvingar 3 al boet, ganska Jält genom uppmärksamhet på 9 Kap. 4 Giltermålsbalken, enligt hvilken morgong säfva hemfaller till mannens barn, när enka dör eller går i annat gifte. Någon annan följd af detta lagstadgande skall således ej uppkomma, än den som hvarje ömsint och billigt tänkande man af sig sjelf skall önska, nemligen att den efterlefvande makan må så länge hon lefver sitta i orubbad besittning utaf större deien af egendomen. Tal. ansåg, med det vilkor han ofyan nämnt, betänkandet kunna och böra bifailas. Doktor Laurenius: Talaren hade vid de mnästföregående riksdagarne yttrat sig för den iika giftooch arfsrätten, och kunde nu så mycket mindre frå gå denna sin mening, som den allmänna öfvertygelsen om rältvisan af ifrågavarande lagförändring Synes vinna alltmer stadga, och de gamla fördomarne deremot gifva vika. Han antog således Utskottets förslag, medl det undantrg Bondeståndet yrkat,. rörande 9 Kap. 3 S Gifiern ålsbalken i fråga om morsongåfva. En enda anmärkning ville han tillägga, med afseende på hvad ätskillige talare tillstyrkt, att nemligen detta betänkande skulle äterremitteras med anmodan till Utskottet att inkomma med ett nytt, i hvilket den nu 1 föreslagna lagförändringen Skulle inun AnniIclaAl.hbansda avsannana föttarn ARh fnranmmcfarn